– Kom, Magnus, Dustin Hoffman vill träffa dig
HOLLYWOOD. Dustin Hoffman står framför mig.
Han har ljusblå skjorta, mörk kavaj och ett stålgrått, uppstickande snagg.
Bakom honom står Emma Thompson.
Dustin sträcker fram handen.
Normalt skulle inte en svensk murvel utan närmare band till branschen släppas fram till en filmlegendar. Men det är Awards Season i Hollywood och alla röster är värdefulla.
Därav inbjudan till öppet hus hemma hos Overture Films vd Chris McGurk.
Bolaget har ”Last chance Harvey” med Emma Thompson och Dustin Hoffman på väg ut.
Därför står jag här – i en jättelik Beverly Hills-trädgård med dämpad festbelysning och vitklädda servitörer – tillsammans med cirka 300 gäster.
Det har börjat så behagligt.
Från positionen i baren försöker jag se vad Neal McDonough i ”Desperate housewives” och Freddy Rodriguez från ”Six feet under” dricker.
Undersökningen avbryts dock när en mörkhårig pr-makare drar tag i min arm.
–?Kom, Magnus. Dustin vill träffa dig.
Jag tvivlar starkt på att 61-årige Dustin vid frukostbordet i morse sa till hela barnaskaran:
–?Stort, ungar. Ikväll ska pappa få träffa en närking.
Även om det mot all förmodan skulle ligga till på det viset har jag ingen lust – mest för att jag inte är beredd och inte vet jag ska säga.
Ändå följer jag med den ivrige mannen.
När jag till slut knuffas fram mellan ett smalbenshögt cocktailbord och två bara aningen högre trästolar skakar jag Dustins hand, presenterar mig och säger:
–?Bra film.
Han tittar upp på mig med en blick som kanske uttrycker förvåning men troligtvis, ”Vad är det här för dåre?”.
–?Menar du det?
Nej. Men det kan jag ju inte säga. Det är trots allt Dustin Hoffman vi pratar om. Mannen som gjorde ”Mandomsprovet” och fick tusentals killar att drömma om en äldre älskarinna.
Så i stället säger jag:
–?Som romantisk komedi var den?…?annorlunda.
När det sista ordet blir hängande i luften vänder Dustin blicken mot Kaliforniens natthimmel.
–?Du får ursäkta, men jag har varit förkyld, kommer det till svar.
–?Rösten har inte hämtat sig än.
Det blir tyst. En sån där obekväm, pinsam tystnad när man inte vet om man ska byta samtalsämne eller fortsätta på det redan inslagna, katastrofala spåret.
Att fly är inte att tänka på. Pr-mannen blockerar reträttvägen och folksamlingen runt om oss är tätare än vid lanseringen av senaste ”World of warcraft”.
Till slut återtar Dustin initiativet.
–?Det här är min fru, Anne.
Vi skakar hand och hon ler vänligt.
Först när Emma Thompson rycker in och berömmer Anne för hennes svarta klänning lyckas jag retirera.
Ute på gatan – medan jag torkar en svettpärla ur pannan – känns det smått ironiskt. Jag får inte rösta om några filmpriser förrän nästa år.