Som att komma hem – mitt bland främlingar
Musik är som allra bäst när den får dig att förstå att du inte är ensam.
Det blir ovanligt påtagligt en kväll i London med Paul Kelly på scen.
Jag och mina vänner tar en helg i London och det visar sig vara ovanligt konsertfattiga kvällar men jag hittar åtminstone en spelning med Paul Kelly.
”Vem då?” säger mitt sällskap, så jag får åka iväg själv till Cadogan Hall i Chelsea, en vacker gammal kyrka omgjord till konserthall.
Paul Kelly är en australiensisk sångare och låtskrivare, som började med Bob Dylan-ambitioner på 70-talet men kom att utvecklas till ett kanske något mer popsensibelt, singer-songwriterorienterat ”down under”-svar på Bruce Springsteen.
I Sverige var vi några få som hittade fram till honom i slutet av 80-talet, när han kom att åka med i den våg av australiensisk rock som svepte fram med namn som Hunters & Collectors, The Saints, Go-Betweens, The Triffids, Hoodoo Gurus och, well, Midnight Oil.
Albumet ”Under the sun”, som han gjorde med kompbandet The Messengers, är en av mina absoluta favoritskivor från den perioden och ända sedan jag missade en Kelly-spelning på Studion i Stockholm i mitten av 90-talet har jag grämt mig över att jag aldrig fått se honom.
Det som slår mig på Cadogan Hall är att vi är hela 600 personer, folk i väldigt varierande åldrar, män och kvinnor. Vilket förstås piggar upp, då denne man i Sverige på sin höjd skulle kunna kallas kultartist.
Sångaren från Adelaide har med sig sina gitarrer, ett piano och brorsonen Dan Kelly på scen och börjar med att spela igenom sitt senaste album ”Spring and fall”, en fin temaplatta om kärlek som föds och dör. Så det dröjer till andra delen av giget innan jag förstår.
Det här är inte bara en lysande spelning. Det är framför allt en homecoming-kväll, där Londons hela Australien-koloni gått man ur huse för att höra sin egen Peter LeMarc sjunga de där sångerna de brukade skråla till på puben back home.
För mig, som i princip bara lyssnat på den bitterljuva popklenoden ”To her door”, den munspelsylande rockern ”Dumb things” eller den fantastiska julsången ”How to make gravy” ensam framför stereon är det smått omtumlande när vitvinsrusiga tjejgäng och tjugoåriga killar står upp i bänkarna och kan varenda ord i texterna.
Så trots att jag inte känner en människa känns det nästan som att komma hem, även för mig.