Larry Hagman är död – länge leve JR
Larry Hagman är borta.
Men JR Ewing? Odödlig.
Att säga att en av de stora tv-stjärnorna har gått ur tiden är en underdrift.
För Larry Hagman var ju inte en av de stora.
Han var en av de största.
Kanske till och med den absolut största.
I alla fall för mig personligen – som inte bara har JR Ewing som ett av mina tidigaste tv-minnen.
Utan som ett av mina tidigaste minnen. Punkt.
Jag var ju bara tre år när ”Dallas” började sändas i Sverige. Och kvällarna framför det för mig makalösa skådespel som utspelade sig på Southfork var, som jag minns det, bland de absolut bästa.
Det var en sådan lycka i ett litet barnahjärta när pappa kom hem med den obligatoriska påsen dill- och gräslökschips, och den rasande mäktiga signaturmelodin – som jag fortfarande får gåshud när jag hör – drog igång.
De där första åren var jag väl för liten för att fatta vilket delikat praktarsle JR verkligen var, och vad han egentligen ägnade sig åt för illdåd (kan tänka mig att mamma skarvade lite när hon läste den svenska översättningen för mig också).
Men med åren insåg jag förstås vidden av JR:s svinerier. Och att det var de som var själva essensen av ”Dallas”, och kryddan som gjorde såpan så sanslöst smaskens.
Och i retrospektiv, flera decennier och oräkneliga timmar av tv-seriestudier senare, håller jag fortfarande JR Ewing som det finaste stycke tv-skurk som världen någonsin har skådat.
Tony Soprano inräknad.
Han var djävulen i en cowboyhatt helt enkelt.
Hämndlysten, svekfull och ond in i märgen. Men med en humor, charm och kvickhet som samtidigt gjorde honom oemotståndlig, och kapabel att förföra miljoner och åter miljoner tv-tittare.
Och när Hagman återvände till platsen för brotten i sommarens otippat respektabla återupplivande av såpornas såpa – ja då var det återigen han som, även om han hade en mindre roll, var seriens stenhårda hjärta med sitt infernaliska ränksmidande och sin bestående bovpondus.
Trots att han onekligen stundtals såg mer död än levande ut redan då.
Men nu är han alltså borta.
Och jag känner mig genuint berörd.
För Larry Hagman var en tv-ikon i ordets rätta bemärkelse.
Och det var han som fick mig att börja älska tv-serier med en nästan religiös övertygelse.