Glasvegas har den glöd popen saknat
Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen
I praktiken var avståndet mellan veckans två största pophändelser en tio timmar lång flygresa över Atlanten.
Men i teorin ligger Barack Obamas segertal i Chicago och Glasvegas akustiska spelning i Stockholm så nära att de kan ta varandra i handen.
Båda två är en upplyftande kamp mot all form av cynism.
Jag känner mig som en pingvin.
Det är så förbannat trångt i lokalen att mina armar kläms fast längs kroppen.
Jag kan inte minnas när lilla O-baren i Stockholm var så fullsatt sist. Folk står till och med nere i den branta trappan och sträcker upp sina halsar för att få en skymt av scenen. De ser ut som hungriga giraffer.
Det var länge sen en simpel pr-spelning lockade en lika stor publik. Det var också, nu när jag tänker efter, väldigt länge sen som det arrangerades en pr-spelning med en internationell artist som var värd att besöka.
Skivbolagen behöver ju inte längre bjuda in Stockholms kreddadel – folk som går på konserter för att titta på folk som tittar på folk som tittar på folk – för att sprida ryktet om nya artister och skivor. Myspace eller Youtube är sen länge ett effektivare annonsplank.
Men det här är annorlunda. Tisdagen den fjärde november handlar det om Glasvegas. Eller rättare sagt en nedbantad version av bandet i form av sångaren James Allan och hans kusin, gitarristen Rab Allan.
James och Rab avrundar en intervjudag med att spela några akustiska låtar för, som det verkar, minst hundra inbjudna gäster för mycket.
James sitter på en stol och döljer som vanligt sina ögon bakom ett par kolsvarta Wayfarers. Medan Rab står och återskapar en sorts miniatyrversion av gruppens elektriska gitarrväggar.
De gör en kort ”Flowers and football tops”, där James Allan tyvärr aldrig hinner sjunga låtens starkaste parti – epilogen där texten och melodin från stenkakan ”You are my sunshine” stryker under den förtvivlade melankolin med tjocka, svarta streck.
De gör singlarna ”Geraldine” och ”Daddy’s gone” och tackar publiken och hälsar att de och resten av gruppen kommer tillbaka i mars.
Men innan Allan & Allan går av scenen hinner de också visa att klassisk flickpop är deras andra hemstad vid sidan av Glasgow. Allra sist sjunger James Allan The Ronettes ”Be my baby” med en inlevelse som visar att poplåten alltid har varit en del av hans DNA.
”Konserten” är ungefär 20 minuter lång. Men precis som varenda liten mp3-fil som läckt ut från Glasvegas replokal det senaste året får spelningen mig att ifrågasätta om människan egentligen behöver nåt mer än Phil Spector och lite oljud.
Glasvegas jämförs ofta med brittiska landsmän som Oasis eller The Jesus And Mary Chain.
Gruppen sticker dock aldrig upp ett långfinger i ansiktet som bröderna Gallagher. Och de delar inte heller bröderna Reids hårdhudade nihilism.
Musiken tar aldrig av sig handskarna. Låtarna använder inte knytnävarna för att hamra in sina argument.
Ändå skriver Glasvegas om socialarbetare och frånvarande pappor med en glöd och en kraft som popmusik saknat i många, många år. Vilket kanske beror på den totala bristen på cynism.
Om James Allan har ett politiskt budskap så bygger det i stället på hopp och ett solidariskt hjärta. Och det är en retorik som ligger helt rätt i tiden.
Några timmar efter att Allen lämnat den lilla scenen i Stockholm stiger en annan man upp på en betydligt större arena i Chicago.
På två ställen i sitt redan klassiska segertal angriper Barack Obama just cynismen, att det är ett gift som förstör människors hopp, ideal och drömmar.
Om Obama sen kan översätta sin retorik till fungerande, politiska reformer är lika osäkert som att Glasvegas ska lyckas spela in nåt som överträffar deras debutskiva.
Men eran då likgiltighet blev en livsstil är för tillfället över.
Det är en ny tid nu.