Snart har jag glömt proggrocken – igen

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-19

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Genesis – Tony Banks, Phill Collins, Mike Rutherford, inhopparen Chester Thompson och Steve Hackett – 1977. Ett av de få proggrockband som Virtanen, trots allt, kommer att komma ihåg.

Det ska vara tvärflöjt i vår.

Efter 30 år av hån har proggrocken med King Crimson, Jethro Tull, Yes, Genesis och Mike Oldfield till sist fått den respekt den, trots allt, förtjänar.

Allt kommer tillbaka. Till sist.

Bra krönika om Kevin Costner! ”Tin cup” är magisk och framförallt bra mycket bättre än såsiga ”Bodyguard”.

Intressant det här med E.M.D, det är ju helt sjukt om man tänker på det. Låten suger något helt otroligt! Skäms man inte som medlem i detta band att ens ta emot utmärkelsen? Man har varken skrivit text eller melodi själv, det är inte en person över 14 som tycker den är bra och enda anledningen till att ungarna tycker den är bra är att det är gamla dassiga ”Idol”-deltagare som ”sjunger”.

Tänk om man hade gjort så när man delade ut litteraturpriser ... Linda Rosing som slutsegrare tätt följd av Gynning och Graaf. Oseriöst, skulle aldrig kunna hända. Konsten att skriva böcker ses fortfarande som just det, konst. Tyvärr har ”Idol”, överdriven schlager och en usel skara av pengakåta föredettingar förstört musikbranchen så till den milda grad att E.M.D. går och vinner en grammis, typ det enda heliga som fanns kvar i svensk musik.

Snälla gud, ge oss ett nytt Stones, The Who, Zeppelin, Stone Roses, Oasis. Det har fan gått 15 år sen det hände nåt vettigt i konstformen musik. Snälla låt oss inte behöva vänta 15 år till. /Jesper

När BBC gör dokumentärer vet man att trenden är etablerad. Som 1995, då skulle popmusik enligt rådande smak vara ”svart” och när den brittiska public service-kanalen skrev rockhistorien om tio avsnitt i den förtjusande tv-serien ”Dancing in the streets” behandlades proggrock, ”progressive”, (och hårdrock) som stjärtprodukter.

Allt var blues, soul och r’n’b, gammal som ny, och alla vi som någonsin varit bara lite på sidan Rolling Stones/svart/ligga i motsats till sidan Beatles/vitt/onani avskydde proggrock.

Det skulle dröja till mitten av 00-talet innan musikhipsters började omfamna först 70-talets skäggigt slicka amerikanska västkustrock och, därpå, det tidiga 70-talets experimentella brittiska symfonirock.

Och nu har BBC Four adlat proggrocken med den 90 minuter långa dokumentären ”Prog rock Britannia – an observation in three movements”, den första i sitt slag om genren, som omedelbart blivit kult, måhända lätt ironiskt.

Proggrocken började 1967 med Beatles ”Sgt Pepper’s” och Procol Harums ”A whiter shade of pale” och ledde till ett inferno av avancerad popmusik där varenda genre blandades i samma haschpotta: Stravinsky, Vivaldi, John Coltrane, Dizzy Gillespie, funk, psykedelia och smörpop med Cliff Richard – ofta med alt-röster som sjöng fantasy-texter om drakar och färger.

Banden hette King Crimson, Emerson, Lake & Palmer, Yes, Egg, Caravan och artisterna Mike Oldfield och Robert Wyatt. Tekniskt skickliga musiker som hade tröttnat på banal popmusik och i stället skapade symfonier med målet att göra musik komplicerad såsom den aldrig låtit förr.

I Motala var proggrock stort i musikerkretsar på 80-talet och som barn lyssnade jag på Jethro Tull och Pink Floyd innan jag började läsa 90-talsbibeln Pop och kom på bättre tankar.

Men de senaste åren har jag lyssnat igen.

Varför?

För att rockhistorien ständigt måste skrivas om, för att tala med Pops mantra, och för att jag inte har så mycket mer gammal musik kvar att upptäcka, men främst för att proggrocken legat i luften eftersom det då liksom nu inte behövs fler fåniga treackordssånger om kärlek från ”idoler” utan komplexa skapelser om livet och allting.

Trend är trots allt bara ett annat ord för nutidsorientering, och avstängda människor som alltid vill ha ”sin grej” missar vackra upplevelser medan de vänder sig från sin samtid (och de gör det oftast klädda i jeans och läder).

Men, trots Oldfields ”Tubular bells” och Yes ”Close to the edge” och det mesta med Genesis, står jag inte ut så länge till. Problemet är texterna. De är långtifrån lika sofistikerade som musiken.

Proggrocken kommer försvinna ur mitt liv lika snabbt som den försvann 1977 när punken sköljde bort all synkoprock förutom Genesis (vars skivor släpps remastrade på cd i vår) och tog tillbaka rockkulturen till enkla före-Beatles-popsånger med ostämda instrument som nyhet.

Så kommer sound, så försvinner sound. Ibland är det läge, ibland inte. Det är bara att lyssna. Förr eller senare kommer allt tillbaka, måhända som fars.

Snart kanske den lika bespottade, men folkligare, hårdrocken står på tur att bli modern och få sig en BBC-dokumentär.

Men apropå det vill jag redan nu säga att jag alltid tyckt mycket om Deep Purple och Whitesnake.

Följ ämnen i artikeln