Petra Mede är som bäst när hon far iväg

Jens Peterson

helskärm

50/50
Petra Mede
Scalateatern, Stockholm.
Regi Anna Granath, scentekniker Oscar Engström, manus Petra Mede. Längd: 75 minuter utan paus.

För Petra Mede är det ett stort drama att fylla 50 år. En livstragedi som hon omvandlar till komik.

Det oroliga blir bitvis mycket roligt. Bäst är det när hon far iväg och ser ut att tappa kontrollen.

Petra Mede har fyllt 52 och beskriver hur jobbigt det är att varken vara ung/lovande eller gammal/respektingivande. Hon inleder som ett gammaldags kåseri med olika exempel på det mödosamma åldrandet. Hon nämner som hastigast att hon fick sitt andra barn nyligen, med hjälp av många sprutor och väldigt mycket pengar.

Några skämt kring sex, bristen på det, och om män som slaknat. I starten är det manuset som känns trött och impotent.

Men sedan blir det mer Petra Mede, mer oförutsägbart. Bättre. Det är självupptaget, självreflekterande, självrecenserande. Hon är bra på att vara elak, i en bisats eller en grimas. Komikerkolleger och andra kändisar får syrligt formulerade örfilar.

Det blir delvis en show om föreställningen i sig, om allvar, tvivel, att försöka begripa och inse att lärdom är att förstå hur lite man vet.

Petra Mede skadade ryggen svårt när hon var ung och ryggsmärta blir en smart röd tråd för att få till några scenväxlingar och interaktion med scentekniker Oscar. Som får bära in möbler och rekvisita till den dominanta divan. Hon styr scenen med självklarhet, och hittar en del skämt och infallsvinklar som känns originella.

Innan föreställningen spelas evigt gröna 1900-talslåtar med Frank Sinatra i högtalarna, för att sätta seniorstämningen. Petra Mede har både yngre och äldre fans, som betraktar hennes åldersnojor från olika håll.

Från den delen av publiken, som minns vår 50-årsålder som en sprallig ungdomstid, kan vi bara lågmält gnola till Petra Mede: ”You aint seen nothing yet”.