Surrig Flinck var mest trött

Karolina Fjellborg

helskärm

Namnet bar löfte om något pikant.

Men Thorsten Flinck bjöd inte på något mer skandalöst än att vara allmänt surrig.

Rubrikernas man Thorsten Flinck har gjort mycket under sin långa karriär i det kulturella (och sensationella) rampljuset.

Han har till och med varit död i ungefär åtta minuter.

Men han har aldrig tidigare sommarpratat.

Så nog stack hans namn ut som lite av en happening på listan över årets värdar. Både för att det liksom var på tiden – och för att det höjde tokpotentialen avsevärt.

Till och med påannonsören på P1 lät lite extra exalterad.

Så, hur många Thorsten Flinck blir det i betyg, så här dagen efter?

Ja, två av fem möjliga, skulle jag nog vilja säga.

Bitvis var det angeläget. Som när han talade om sitt morfinmissbruk och sin överdos, och sin beundran för Björn Afzelius.

Bitvis var det också ganska humoristiskt.

Men långa partier var osammanhängande, irrande och onödigt omständigt berättade.

Och ytterligare andra var rent banala.

Som när hans till en början ganska underhållande beskrivning av en konfrontation mellan två kvinnor i ett lunchrum på teatern efter många om och men landade i den dödströtta tesen om att män, till skillnad från kvinnor, löser konflikter på raka och enkla sätt.

Typ "Är en man förbannad på en man går han fram och ger honom en rak höger. Som på sin höjd besvaras med en rak vänster. Sedan är det klart."

Gäsp.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att medan Thorsten Flinck tveklöst är en unik röst i teatersverige, lyckades han inte riktigt uttrycka den i det här forumet.

Och medan det förstås var ett klokt val av skandalernas man att hålla sig på mattan, hade han gärna fått ta ut svängarna åtminstone en aning.