Favoritandroidens senaste är stor show
Läs Håkan Steens krönika
Den moderna r’n’b-scenens favoritandroid är tillbaka.
Nya albumet ”The electric lady” stryker under varenda liten misstanke ni har haft om att Janelle Monáe är ett 27-årigt geni.
När festivalen Way Out West är som allra bäst är den en ögonöppnare. Det var så konserten med Janelle Monáe fungerade för två år sedan.
Sångerskan och låtskrivaren från Kansas City blåste in med sitt stora svartvitt kostymerade band, i smoking och med sylvass koreografi, och fick alla flanellskägg och nervösa Brooklyn-hipsters på övriga scener att vilja springa och gömma sig.
I alla fall kändes det så. Jag såg henne i ett mer än sprängfyllt Arena-tält på Roskilde i fjol också, då var hon ännu bättre.
Givetvis hade det inte varit några problem att höra på 2010 års debutalbum ”The archandroid” att vi hade att göra med stor begåvning. Som en intellektuell, 60-talsfriserad arvtagare till funkfarbröder som George Clinton och James Brown, eller ännu mer en yngre själsfrände till Prince och Outkast kom hon fram som ett slags Ziggy Stardust för tiotalet med sitt android-alter ego från framtiden, Cindy Mayweather, och ångade ur sig vilda visioner och en häpnadsväckande musikalisk bredd.
Men det var först ihop med liveartisten Monáes intensitet som musiken verkligen bländade, som det blev tydligt att någon med förmåga att göra rejäl skillnad hade anlänt. Nya albumet ”The electric lady” är stor show redan hemma i vardagsrummet, utan det visuella. Bilderna snurrar i gång av sig själv inne i skallen.
Monáe har suttit i högkvarteret Wondaland i Atlanta – hennes eget Paisley Park – och konstruerat en lång, vindlande skiva av populärmusikhistoria förpackad med en egen retrofuturistisk finish som håller ihop spretigheten. Hon formulerar själv sina idéer för hur det ska låta som ”Ennio Morricone spelar kort med Duke Ellington” eller ”Stevie Wonder lyssnar på Os Mutantes på vinyl (runt 1973)”.
Hon packar in gäster som Solange, Miguel, Erykah Badu och nämnde Prince och det händer kanske att något moment är bättre som idé än låt, men mest bara svänger det. I en ny Pitchfork-intervju (kolla inte minst för den snygga designen!) säger Janelle Monáe att hon vill vidga gränserna för vad r’n’b kan vara. Man kan lugnt påstå att ”The electric lady” lyckas väldigt bra med just det.
Betyget? Utan minsta tvekan 
