I all empatigröt är jag den största av hycklare

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

Jag överkonsumerar varken skor, smink eller löshår.

Utan en stjärnas död.

Arton månader efter att han drabbades av lymfcancer somnade Andy Whitfield, 39, in i sitt hem i Sydney Australien den 11 september 2011.

I en intervju med brittiska tidningen Sunday Telegraph avslöjar änkan Vashti Whitfield ”Spartacus”-stjärnans sista ord till barnen Jesse, 6, och Indigo, 4:

– Jag ska sova nu eftersom min kropp inte vill fungera längre. Jag är som en fjäril med brutna vingar. Jag kommer alltid att finnas med er och kommer alltid vaka över er.

Jag är helt knäckt.

Jag kände givetvis inte Andy. Men rädsla och en extrem sorg sköljer över mig och dränker mig fullständigt.

Andy är död. Och efter sig lämnar han en sörjande fru och två små barn.

Jag känner med Stefan Livs fru och små barn. För att förlika mig med Amy Winehouse död sitter jag klistrad framför Youtube och går igenom alla Amys videos. Det är för fasen fortfarande sorgligt att Frances Bean Cobain fick växa upp utan sin pappa Kurt.

Efter döden glorifierar vi stjärnorna som om de vore helgon. Det är då de får sitt verkliga erkännande som artister, skådespelare, som människor.

Visst är det fint. Men också provocerande. För i alla empatigröt är jag den största av hycklare.

Inte hade jag koll på Stefan Liv innan hans död. Inte lyssnade jag på Amy Winehouse. Eller var ett fan av någon som kallas Spartacus.

Jag överkonsumerar deras död, förmodligen i ett försök att förlika mig med att vi inte lever för evigt.

Medan andra länsar Google för att hitta de senaste trendskorna, ger jag mig inte förrän jag hittat en bild på Stefan Livs fru Anna. Få en glimt av en person som sörjer.

Jag försöker förstå döden, vilket är en omöjlig uppgift. Och vid det här laget har jag drivit mig själv till tårar.

Men som den hycklare jag är, och som med all konsumtion, går effekten snabbt över.

Tills nästa stjärna faller.