Jag kan inte sluta älska praktsvinen
Tv-serierna kryllar av rövhål.
Och de är omöjliga att värja sig mot.
Listan kan göras lång över rollfigurer i tv-serier som jag avskyr.
Hänsynslösa, våldsbenägna, självupptagna praktsvin som är omöjliga att tycka om.
De drogar, dricker, dödar och dominerar, de där dumhuvudena.
Och om jag skulle göra en topp tre-lista över de jag ogillar allra mest skulle den se ut så här:
1. Clay Morrow, ursinningslös mc-boss i ”Sons of anarchy”.
2. Jaime Lannister, kungadräpare i ”Game of thrones”.
3. Jimmy McNulty, skrupelfri snut i ”The wire”.
Det ironiska är att samma namn står med på listan över rollfigurer som jag fullkomligt älskar.
Det är väl någon slags eskapism som triggas i gång när jag bänkar mig i soffan en fredagskväll efter jobbet för att kolla ikapp det enorma serieutbudet.
Det är gråare än i Mordor utomhus, regnet vräker ner och det enda som kan skänka tröst i nyårsdepressionen är att se ett avsnitt av en riktigt bra serie.
Det enda som kan ge färg till min urtrista nio till fem-spegelbild är att se ett avsnitt till.
Och när receptorerna innanför pannbenet är överhettade efter allt serieintag, klättrar jag upp i sovloftet. Mina drömmar är vildsinta.
I drömmarna sänker jag en bira för mycket, slänger på mig skinnpajen och kör rakt in i ett brofäste à la den egocentriske mordutredaren Jimmy McNulty i HBO:s ”The wire”.
Jag laddar pickadollen, sätter mig på hojen och bränner i väg med mitt mc-gäng Clay Morrow-style.
Min egen kriminella bana var kort men lyckosam.
Lyckosam därför att jag undvek att bli haffad den gången jag sträckte mig efter en chipspåse på Statoil.
Kort därför att jag inte kunde somna den påföljande natten. När farsan hade vaknat tjöt jag ögonen ur mig. ”Jag är en tjuv”, bölade jag.
Nä, i verkligheten har hederlighet lönat sig bäst för mig.
Men jag älskar sannerligen de fiktiva praktsvinen.
Och ingen kan komma åt mig i mina drömmar.