Salo ser ut som en okammad spyfluga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
The Ark imponerar visserligen inte så stort att man börjar sjunga halleluja.
De håller inte samma klass som när de gjorde mos av sina konkurrenter i, exempelvis, Melodifestivalens andra deltävling.
Det beror först och främst på att gruppen inte har samma svängrum längre. Numret har bokstavligt talat krympt.
The Ark får trängas på en mindre yta och Ola Salo kan inte utnyttja ramper, trappor och hissar. Han får nöja sig med att lägga sig ner på en snurrande skiva och, ja, snurra runt ett tag.
Men trots det:
Ingen annan artist har samma självklara pondus på scen.
Ingen har egentligen en lika stark låt.
Och ingen av tävlingens divor – det finns några stycken att välja på – strålar lika mycket som Ola Salo.
Lite senare håller The Ark en presskonferens där lättsaltade sarkasmer duggar över journalisternas huvuden.
Ola Salo ser ut som en okammad spyfluga och säger bland annat:
– Ska jag eller mina byxor svara på din fråga?
I vanliga fall pratar de artiga schlagerstjärnorna mest om att utmana sig själva och kärleken till sitt land och fred på jorden. Allihop verkar sikta på att jobba ideellt för ett soppkök som hjälper hemlösa kattungar.
The Arks attityd är befriande. Den öppnar fönstret och släpper in frisk luft i den kvava presshangaren.
Hur långt kommer ”The worrying kind” att gå? Omöjligt att svara på.
Schlager-EM har aldrig varit en tävling där den bästa låten automatiskt vinner.
Stämningen är överlag ganska konstig.
The Ark har knappast fått det största genomslaget i Helsingfors.
När Plåt-Niklas Från Helvetet – Ukrainas Verka Serduchka – repeterar flockas däremot folk runt presshallens plasmaskärmar.
Folk gör mystiska armrörelser, nynnar på låtens knäppa dragspelsmelodi och ropar ”sieben, sieben, ai lyu lyu, ein, zwei, drei?…”
Det är bara ett sånt år.
