Pernilla – en ostig men underhållande pastisch

Markus Larsson

Nöjesbladets schlagerkrönikör Markus Larsson om lördagens deltävling i Göteborg

MALMÖ. Det finns saker som man aldrig trodde man skulle skriva.

Inte på tre miljoner år.

Men här kommer det: Första repetitionen är en lång väntan på, ehrm, Pernilla Wahlgren.

helskärm

Första repetitionen, fjärde veckan.

Det kan jämföras med mjölksyran under sista varvet i en skidstafett.

Med den skillnaden att vi som bevakar Melodifestivalen knappast behöver vara rädda för att bli omkörda av Petter Northug. Vi sitter ju mest på våra arslen och rapar pressrummets SVT-korv.

Det börjar ta emot. Träsmaken får skinkorna att skrika som gris. Och hjärnan ligger i framstupa sidoläge på golvet.

Det är då man tittar på startfältet och utbrister ett spontant:

– Hm, Pernilla Wahlgren ändå.

Pernilla Wahlgren? Är inte det som att Linda Haglund skulle göra comeback i Finnkampen? Jo, precis. Exakt så. Det ­säger en del om veckans startfält.

Men de som saknat klassisk och ärkekonservativ och go praktschlager i år borde genast strippa och dansa ballongdansen av lust och tacksamhet.

Wahlgren gör i princip en låt och ett nummer utifrån texten i Linda Bengtzings och Markoo­lios schlagerparodi ”Värsta schlagern”.

Lasse Holm-gung. Fläkt i håret. En text från Mitt livs novell. Lyft med ­liten Pernilla. Konfetti. Och en slut­pose som får de bloggande schlager­bögarna framme vid kravall­staketet att hoppa ur kalsongerna av glädje.

Det är en ostig men u­nderhållande pastisch. Mest för att Pernilla tar det med en mycket högklackad klackspark. Hon kallar sig trots allt för milf på sin badge. (Nej, mamma. Jag tänker inte förklara vad det betyder.)

Och Pernilla är ett proffs. Det var ­inte jag som sa det. Det var Jan Guillou i ”Schul­man show”. Och Janne borde ju veta.

Dessutom behöver familjen Wahlgren bara skicka varsitt sms så är Pernilla halvvägs till Andra chansen. De är några stycken.

Anna Bergendahl, som har stora svårigheter att synas bakom en gitarr som hon inte spelar på, har en näpen ballad som växer. Och Peter Jöback sjunger de fem tonartsförändringarna i ”Hollow” rakt genom taket, utan att ens ta i.

Och resten? Vad hände med de andra?

Nämen, titta. Snart är krönikan slut. De andra fick inte plats i dag. Neo, Lovestoned, Noll Koll, eller vad de nu hette.

Oj, vad synd. Jag ber verkligen om ursäkt.

Till dig, fosterlandet och lille Tjabo (kungen).