Carola har ont i magen – det har jag också
När Carola säger ”Vi släpper in och ska vara snälla mot människor som har en helt annan ideologi, där det till och med står i deras skrifter att det är okej att ljuga för otrogna” så menar hon vartenda ord. De är varken kontroversiella eller ovanliga. Hennes syn på invandrare är den mest mainstream som finns, men det gör inte uttalandet hon gör rimligare eller mindre rimligt att kritisera.
När högerdebattören Ivar Arpi ojar sig ”nu har den tjattrande klassen snart malt sönder Carola för att hon uttryckte något som en förkrossande majoritet av befolkningen tycker” så menar han att det inte finns fog för kritik eftersom många tycker likadant. Det är precis tvärtom. När främlingsfientligheten har slagit rot i samhället och sprider sig likt det värsta av ogräs är det viktigare än någonsin att sätta gränser och hålla dem. Det måste finnas ett hit men inte längre på riktigt nu.
Ord spelar roll, jag vet. En spade är en spade. Men att försöka reda i om någon ÄR rasist eller ”bara” uttrycker sig rasistiskt kan göra oss blinda för det verkliga problemet: vad som faktiskt förmedlas när en person säger något.
Det spelar ingen roll att Carola älskar att hänga i Husby, har huserat flyktingar och sjunger till stöd för Irans kvinnor. När hon pratar om svenskar med invandrarbakgrund som glupska främlingar som saknar både vett och etikett så är hennes fina engagemang en försvårande, inte förmildrande, omständighet. Det är inget carte blanche. Själv tror hon att det är precis tvärtom eftersom hon i ett Instagraminlägg där hon ber om ”ursäkt” inleder med att tacka för stödet från de som verkligen känner henne. De som vet att hon ALDRIG skulle uttrycka sig på ett rasistiskt sätt.
Inga jämförelser i övrigt, men precis så lät det under Bojan och Janne-gate. Det skulle prompt påpekas att den som följt Janne vet att han aldrig skulle mena något illa. Men är det inte rimligt att kunna diskutera enskilda uttalanden, reda ut eventuella missförstånd – även om personen i fokus tidigare har varit, eller fortfarande är, en allierad?
Jag vet att jag tjatar, men den hastighet med vilken normaliseringsprocessen kring vad som är rimligt och normalt att säga om sina medmänniskor gör att den godaste av själar kan tappa fotfästet. Därför måste vi hålla linjen och våga kritisera, ställa krav och stå ut med att anklagas för banaliteter som att vi ”drar rasistkortet” eller att vi borde fokusera på ”riktig rasism”.
Jag har tänkt hit men inte längre i så många år nu. Jag är alldeles matt. Och äcklad. Frustrerad. Irriterad. Det finns så många ord men samtidigt inga alls.
Carola har haft ont i magen inför publiceringen av intervjun, skriver hon. Om hon bara visste hur ont i magen andra har nu när de har läst den.