Genant om detta är det bästa vi har
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-24
Fredrik Virtanen om årets Melodifestivallåtar
Låten börjar. Den är dålig. Om och om igen.
De historiskt kassa låtarna i årets Melodifestivalen krossar pophjärtan.
Alla sanna musikälskare har en fast övertygelse om att det var som helst – i en fuktig ladugård i Louisiana, på en vild technoklubb i London eller i den vänliga svenska Melodifestivalen – kan dyka upp fantastisk musik.
Utan den inställningen går man genom livet som en döv människa, med ett dövt hjärta.
Det behöver inte vara musik som välter våra själar och får oss att gråta. Det kan vara en enkel men briljant popsång av den typ som Per Gessle, Björn & Benny eller Orup är mästerliga på att snickra ihop.
Därför väntar jag med ett varmt hopp framför tv:n när en sång börjar i Melodifestivalen.
Kanske dyker åtminstone en ”Snälla” med Caroline af Ugglas upp. Eller en ”The worrying kind” med The Ark. Eller en ”Det gör ont” med Lena Ph.
Men i år är det tomt. Möjligtvis med undantag av Salem Al Fakir.
Hittills har det varit ett sövande bedrövligt startfält i Melodifestivalen 2010. Så svagt, okarismatiskt och omelodiöst att det framstår skamlöst att arrangera denna gigantiska musiktävling som suger så mycket luft från resten av musikindustrin, oftast den mer konstnärliga delen.
Det är väldigt tråkigt. Man vill ju skrika ”wow, vicken låt!” Man vill få en oväntad popkick.
Det får man inte. Satsningen på bredd – hiphop, hårdrock, afropop, folkrock och trance görs alltid bättre på andra håll – har blivit ett haveri. Och av någon anledning verkar Björkman & urvalsjuryn ha valt bort bra låtar av erkänt begåvade låtskrivare.
För det kan inte vara så att detta är det bästa Sverige har att erbjuda i schlagerväg. Det vore genant. Och mycket sorgligt för alla pophjärtan som alltid hoppas på att en briljant popsång ska dyka upp.