Hirdwall var så mycket mer än grannen i Beck
Publicerad 2023-04-08
För de flesta är han nog den sällskapssjuka grannen i Beck-filmerna.
Men Ingvar Hirdwall, som gått bort 88 år gammal, var så mycket mer. En av Sveriges genom tiderna största skådespelare, med oförglömliga roller bakom sig på teatern, på film och i tv.
När mina vänner och jag får dödsbeskedet på vår stamkrog sent på fredagskvällen blir vi alla ledsna.
Sångerskan/skådespelerskan Cecilia Thorngren minns hur han var den mest entusiasmerande i juryn när hon sökte in till scenskolan.
Martin Serner, som spelade präst i Roy Anderssons senaste film ”Om det oändliga”, minns hur han och regissören pratade med Hirdwall när filmen var Guldbaggenominerad. Hur vänlig skådespelarlegenden var.
– En riktig ”värmegubbe”, säger Martin.
Och jag minns honom som både ”värmegubbe” och som en sur och tvär jäkel. Det sistnämnda handlar förstås om några roller han spelade.
De gånger jag intervjuade honom var Ingvar Hirdwall alltid vänlig och rolig att prata med.
Men om rollen så krävde, kunde han vara raka motsatsen.
Jag håller Lars Molin-serien ”Tre kärlekar” (1989-1991) som alla tiders bästa svenska dramaserie. Den där Samuel Fröler fick sitt genombrott, som pilot i flygvapnet. Han är ett av tre barn, de andra spelas av Gustav Molin och Lena T Hansson, som absolut inte vill ta över föräldrarnas lantbruk. Tiden är 1940-talets Sverige.
Ingvar Hirdwall och Mona Malm spelar föräldrarna. Hirdwalls bonde Egon Nilsson blir allt mer elak och missunnsam, ju mer han förstår att barnen aldrig kommer att gå i hans fotspår. Jag var nog inte ensam om att älska att hata den där sura bondjäkeln som Hirdwall förkroppsligade på ett så suveränt sätt.
Lars Molin förmådde verkligen locka fram det bästa hos Ingvar Hirdwall.
I filmatiseringen av Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien” (1992), tv-serie i tre avsnitt, spelar han torparen Jan i Skrolycka som blir smått galen av saknad när dottern Klarafina (Cecilia Ljung) försvinner till Stockholm. Ännu en oförglömlig roll.
Precis som den i John O Olssons ”Miraklet i Viskan” (2015), den sista filmrollen vid sidan av Beck-filmerna. Rolf Lassgård och Lia Boysen spelar ett par som driver en flyttfirma som inte går något vidare. De blir ekonomiskt beroende av hennes pappas välvilja. En religiös surgubbe som Hirdwall gav kött och blod åt. Jag minns att när jag såg filmen första gången… varje blick, ansiktsuttryck, replik, man ville bara ha mer av Hirdwall.
Han växte upp i ett arbetarhem i Norra Ängby i Bromma strax utanför Stockholm. Jobbade som elektriker i fem år, innan han kom in på Teaterhögskolan i Göteborg.
Han gjorde över 80 film- och tv-roller. Fick Guldbagge för bästa huvudroll i Kay Pollak-filmen ”Barnens ö” 1981 och för bästa biroll i Björn Runges ”Om jag vänder mig om” 2003, en av flera gånger han spelade mot sin hustru Marika Lindström.
Den längsta intervjun jag gjorde med honom åt vi middag på en krog i Vasastan i Stockholm under flera timmar. Att höra Ingvar berätta anekdoter från filmer som ”Kvarteret Korpen” och ”Mannen på taket”, från tv-filmer som ”Flotten” och ”Hemmet”, från klassiska tv-serien ”Hedebyborna” där han spelade Skomakar-Ludde… jag hade kunnat sitta där i många timmar till och bara lyssnat. Och det här var länge sedan, innan han ännu hade gjort sådant som ”Potatishandlaren”, ”Juloratoriet”, ”Den tatuerade änkan”, Ivar Kreuger-serien eller ”Anderssons älskarinna” och ”Möbelhandlarens dotter” (två personliga favoriter).
Mitt under middagen började han plötsligt läxa upp mig, fast på ett vänligt sätt:
– Du måste börja gå på teater också, sa han.
Och det hade han ju rätt i. Jag var en dålig teaterbesökare på den tiden, något jag har tagit igen på senare år.
Han berättade att det fanns ett skäl till att dramatiker som Strindberg, Ibsen, Beckett och Pinter ständigt spelades. Att man som skådespelare älskade att ta sig an deras ord. Och att det var ett helt annat tilltal när man stod på scenen och något speciellt med den publikkontakt man får.
Jag förstår vad han menade. Och jag såg honom i flera uppsättningar på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Hur han ibland gjorde mycket även av en lite mindre roll, som i ”Candida” för nio år sedan.
Mycket av en liten roll gjorde han ju onekligen också som grannen Valdemar till Martin Beck (Peter Haber) i alla Beck-filmerna.
”Vill du ha en stänkare?” sa han och så var det oftast bara ett fåtal repliker till. Det räckte för att han skulle bli kultförklarad och få egna Facebook-sidor. Och för att det skulle diskuteras i tv-sofforna var den där stödkragen egentligen kom från. Det avslöjades för några filmer sedan.
Det kan tyckas orättvist att för många kommer Ingvar Hirdwall ”bara” kanske att bli ihågkommen för just Beck-rollen.
Man kan också vända på det. En stor skådespelare kan göra något minnesvärt av den allra minsta rollen. Två Beck-filmer till är redan inspelade och har premiär senare i år. Där är grannen med.
Om det sedan blir fler Beck-filmer återstår att se. Men det kommer aldrig att bli samma sak igen utan Ingvar Hirdwall med sin stödkrage, sina färgade glasögon och sitt rödlätta hår. Inte för oss som tittar. Inte för Martin Beck heller, när han ska koppla av på balkongen efter dagens slit.