Verklighetens folk beter sig overkligt
Karolina Fjellborg om den nya reality-tv:n
Produktionsbolagen verkar inte längre behöva vässa verkligheten för att göra så kallad bra tv.
Det gör realitydeltagaren numera så bra på egen hand.
Ända sedan reality-tv blev en etablerad genre har tv-kanaler och produktionsbolag anklagats för att regissera den verklighet de påstår sig skildra. För att rigga situationer, hårdvinkla personlighetsdrag och redigera cyniskt och missvisande.
Men nu undrar jag om inte pendeln har svängt, och det snarare handlar om att det är den vanliga människan som själv saltar sina mest tv-mässiga karaktärsdrag.
För av den senaste tidens reality- och dokumentärserier att döma (tänk ”Sommar i Sverige”, ”Sveriges skönaste familjer”, ”Böda camping” eller ”Konferensresan”) så är mer eller mindre varenda svensk ett heltossigt original med en lika tokig kompis/syster/pappa, en knasig hobby och en klatschig signaturfras. Och förlåt för en eventuellt tråkig inställning till livet – men det där köper inte riktigt jag.
För en så ruskigt färgstark skara människor är faktiskt inte Göran Hägglunds verklighetens folk.
Det är klart att vi alla har våra egenheter, att varje familj har sina märkliga vanor, och att de flesta gamla kärleks- eller kompispar rutingnabbar inbördes på ett komiskt sätt.
Men det är väl ändå inte möjligt att varenda jäkla svensk plötsligt är en potentiell kandidat till nästa säsong av Filip Hammars och Fredrik Wikginssons kufhyllning ”Sveriges skönaste människor”?
Jag tror faktiskt inte det.
Jag tror snarare att det är så att ambitiösa linslöss numera spontant börjar agera amatörskådisar i sin egen regi så fort de ser en tv-kamera dyka upp – och spelar vässade varianter av sig själva i en strävan efter att maximera sin kameratid, och bli den nya ”Färjan”-Håkan/ ”Ullared”- Morgan/Maria Montazamin med hela svenska folket.
Och medan det visserligen är befriande att folk inte längre känner en press att framstå som ”normala” i tv, så blir det också lite konstigt när samma människor i stället gör sitt bästa för att framstå som så onormala som möjligt – och iscensätter någon form av audition till scenskolan så fort de ska göra en synk.
Det känns som att det vi får se är en väldigt tillgjord bild av verkligheten – hårt redigerad av den vanliga, numera väldigt mediemedvetna, människan