”Det är bara att lägga sig platt”

Kristin Lundell

Nöjesbladets Kristin Lundell recenserar kvällens konsert

Herregud. Vilken kväll.

Alltså HERREGUD.

Det är bara att lägga sig platt för Håkan Hellström och bandet. Ännu en gång.

FÅR MAN SKRIVA EN HEL RECENSION I VERSALER?

Nähä inte det.

Men vad ska man göra när man just varit med om det här?

Vi börjar med att lägga allt prat om Ullevirekord och folkfester åt sidan. Det är inte viktigt längre. Fortsättningen har ju kommit. Jag vet inte hur många gånger som jag har sett Håkan Hellström men jag vet att jag aldrig har sett honom och bandet så här iskallt fenomenala.

Det är helt makalöst. Något utöver det vanliga till och med för att vara Håkan Hellström.

Eller iskallt och iskallt. Det är ju stekande hett precis hela tiden.

Håkan Hellström rycker ut hjärtat på direkten och moonwalkar sedan över det. Fram och tillbaka.

Fram och tillbaka.

När han och bandet är klara är varenda känsloreceptor i kroppen helt utmattad.

Herregud vilken kväll.

Efter att fredagens turnépremiär på samma plats inte blivit ett pärlband av käftsmällar var ju frågan om ifall den 42-årige göteborgaren hade blivit för stor för medelformatet.

Om showen inte gick att få in mellan väggar och ishallstak efter att ha vant sig vid att ha himlen som gräns.

Men han laddade om och hittade en ny cylinder att köra på. Ytterligare en växel att använda.

Det är på många sätt så otroligt att Håkan Hellström klarar av det.

Att för andra kvällen i rad vrida varje droppe ur sitt inre. Att dessutom nu vända ännu mer ut och in på sig själv.

Iförd samma scenkläder som kvällen innan - en vit kråsskjorta, jeansjacka med Ghost Rider-emblem på ryggen och en svart luffarhatt - fortsätter han sin roll som kameleonten som hela tiden uppfinner sig själv igen.

Håkan-skeptiker vill givetvis gärna få allting till en konspiration. Att det skulle vara en oskriven lag att hylla honom. Men det här är så djävulusiskt bra att det inte finns något alternativ.

Det är två och en halv timme av konstanta knockouter. Om inte detta är giltig orsak för sjukskrivning i minst en vecka så vet jag faktiskt inte vad som är.

I sprickorna kommer ljuset in

Ja men så här ska ju årets bästa sång låta. En oemotståndligt välarrangerad röra.

Mitt Gullbergs kaj paradis

Plattan i mattan för nu kör vi. En ljuvlig vansinnesfärd i 180 kilometer i timmen.

Du kan gå din egen väg

Hellström moonwalkar, stampar och studsar. Saxofonen får feeling, alla är galna.

Jag utan dig

Stefan Sporséns pianospel sträcker ut handen till den naiva texten. Tvärflöjten knackar på axeln. En svettig masstryckare uppstår.

Pärlor

Satan i gatan vad snyggt. Pianot, körerna, bandet som backar upp i varje steg. Vilken knockout.

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Det bara fortsätter. Händerna i luften. Finns inget annat val än att överlämna sig fullständigt.

Uppsnärjd i det blå

Tutelitut! Den som inte är snärjd vid det här laget måste faktiskt vara heldöd.

Vid protesfabrikens stängsel

Trumpetslingan färgar hjärtat rödgråtet. De göteborgska maxiballadernas maxiballad.

Shelley

Vad ska man säga? Varenda kvadratmillimeter vibrerar av magi.

Gårdakvarnar och skit

Som att kapa hela flottan av Paddanbåtar och åka med i tårkanalerna.

2 steg från paradise

Men hallå lelle tvärflöjt – står du här och smular? Kan någon destillera denna kväll och sälja på flaska.

Ramlar

Vad var det? Äsch inget, bara taket som lyfte och flög av.

San Francisco

Håkan Hellströms mamma Christina dyker upp för att sjunga sin låt. Spanska trumpeter, körer och sonen på gitarr. Nu är det gråtfest.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Efter att alla tvivel redan jämnats med grunden sätter Hellström in en stöt till. LaGaylia Frazier agerar hantlangare med soulsläggan.

Tro och tvivel

Måste hämta andan nu – nähä det gick inte. Full fart fram igen. Ja tack gärna.

Kom igen Lena

Kasta skärpet och bränn upp hängslena! I natt går allt på force majeure-kontot.

Valborg

Håkan och gitarristen Simon Ljungman tänder majbrasan längst fram vid scenkanten. Hjärtat grillas mjuk som marshmallow.

När lyktorna tänds

Det här är Håkans stund. Nej förresten, det är publikens. Äsch. Det är allas.

Din tid kommer

Men alltså. Det finns ju ingen hejd på honom.

Extranummer:

Pistol

Amason-sångerskan Amanda Bergman dyker upp också ikväll. Håret på armarna lockar sig av välbehag.

En midsommarnattsdröm

LaGaylia gör running man medan Finn Björnulfsons triangel löper amok. Noll krök spolas här.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Stadens egen nationalsång tas över av publiken. Håkan skakar händer under tiden.

Det kommer aldrig vara över för mig

Håkans bästa låt. Hur ska man ens kunna kontrollera sig under denna fullträff?

Du är snart där

Håkan iklär sig rollen som livscoach. Amanda Bergman fyller i. Hallelujah.

Öppen genom hela natten

Som en soulig sängfösare ut i lördagskvällen.