Byrne är skräddarsydd för Stikkans musikpris
Sitter i en kyrkbänk och blir än en gång påmind om vilket unikt universalgeni David Byrne är.
Besynnerligt nog har han ännu inte fått Polarpriset.
Givetvis finns det ganska många pophistoriskt betydelsefulla artister som fortfarande väntar på att ta emot The Polar Music Prize, det som Youssou N’Dour kommer att föräras vid den traditionsenliga ceremonin i Stockholms konserthus på tisdag.
Senast på årets Way Out West hamnade vitala delar av den svenska rockjournalistkåren i en lång, passionerad och ovanligt samstämmig diskussion om det fullständigt horribla i att Little Richard – the architect of rock’n’roll! – ännu inte fått Stikkan Andersons pris.
Inte för att det nödvändigtvis är så viktigt, utan för att uppenbara Richard-lärjungar som Paul McCartney och Bruce Springsteen redan sitter med varsin Polartrofé.
Visserligen anar man att det finns gjutna stjärnor som tackat nej genom åren – att David Bowie saknas bland pristagarna eldar tveklöst på de misstankarna – men ändå. Little Richard – känd för att vara om sig och kring sig – hade troligen glatt flugit till Stockholm. Han har dock fyllt 80, så kanske inte så länge till.
Men möjligen räcker det inte att ha skapat basic rock’n’roll. Polarpriset brukar ju gilla att premiera artister som både lyckats vara kommersiellt framgångsrika och konstnärligt utmanande. Gärna ska de ha även ha knutit ihop olika musikkulturer på ett nytt sätt.
Det är därför som jag tvingas dubbelkolla där jag sitter i Filadelfiakyrkan i Stockholm och blir överkörd av den fantastiska konserten med David Byrne och St Vincent.
Och nej, David Byrne har ännu inte fått Polarpriset. Trots att han är en i det närmaste skräddarsydd vinnare.
Med Talking Heads lyckades han vara både intellektuell New York-punkare och interkontinental groovemaskin. Dessutom har han gjort film- och balettmusik, konstnärliga skivor med Brian Eno, startat världsmusikbolaget Luaka Bop, turnerat med både brassband och brasilianska band, släppt instrumentala klassiska skivor, skrivit musikböcker och har en blogg som är måste-läsning för den som vill hålla koll både på ny kultur och ny teknik.
En närmast överkreativ renässansman som dessutom fortfarande är cool som få. Hur mycket mer självskriven kan man bli?
Men, som sagt: Little Richard först. Någon ordning måste det ändå vara.
lyssna på
”PSYCHO KILLER” (TALKING HEADS)
Det första beviset på Byrnes geni...
”WHO” (DAVID BYRNE & ST VINCENT)
... och ett av de senaste.