Alla med själ måste älska Dylans album
NEW YORK. Jamen, herregud.
Nya Dylan-skivan är ju alldeles lysande.
Ingen som vet hur det känns när sensommarsolen går ner i San Antonio kan tycka något annat.
Det är där ”Together through life” utspelas, i den torra hettan där Texas – eller Tejas, som de säger där nere – sakta börjar förvandlas till Mexiko.
Ja, San Antonio – en stad där tågvisslan ekar genom natten medan mariachi-orkestrarna får dammet att ryka på gatorna runt legendariska fortet Alamo – utgör kanske rent av den nordligaste punkten på skivan.
När David Hidalgo från Los Lobos spinner sina vackraste dragspel- och tramporgel-mattor i ”Beyond here lies nothing”, ”Life is hard” och ”This dream of you” tar han med oss ända ner till gränsen, till de oändliga ”No country for old men”-slätterna och till mytiska transitstäder som Brownsville, Laredo, Del Rio och El Paso – och där är stämningen så förtätat karg att till och med vinden tvekar; den står för det mest still, tyst.
Som Dylan själv säger i intervjun med den store Douglas Brinkley i färska Rolling Stone:
”Man känner saker där nere, men man vet inte riktigt vad. Och det följer en i varje rörelse, det som känns går inte att komma iväg från.”
Jag förstår att såna beskrivningar inte nödvändigtvis attraherar varje läsare, men alla som tror sig ha lite själ skulle hypnotiseras av solnedgångarna i San Antonio och kommer därför att älska Dylan-skivan också.
Den som vill veta mer ska för övrigt läsa Pierre Hellqvists recension i nya Sonic.
Han slår det så kallade huvudet på den så kallade spiken.
The last skivbutik standing, Virgin Megastore på Union Square, tar snart sitt sista andetag.
Och inte mig emot, jag har blivit så gammal att jag blir upprörd över att de ska spela så förbannat högt varje gång jag är där. Men ni bör veta om ni ska hit – de kommer ha brottar-rea de kommande veckorna.
I nya Stuart Woods-boken ”Loitering with intent” är Stone Barrington nere i Key West och härjar.
Det borde alla romanfigurer, i alla böcker, vara.
En film som heter ”Obsessed” behöver ni verkligen inte bry er om.
Träbocken som spelar mot Beyoncé, Idris Elba, är den sämste skådis jag sett sedan falukorven Steven Seagal.
Brinkleys Dylan-intervju är överhuvudtaget en av de bästa jag nånsin läst med mannen.
Orsaker till extas