Bowies återkomst är ett rent mirakel
Håkan Steen: Legendaren inser självklart att alla år av tystnad har stegrat nyfikenheten
David Bowie är bra igen. Och verkar dessutom må bra igen.
Nu kan vad som helst hända.
Efter att ha turnerat intensivt på albumet ”Reality” i nästan två år kollapsade David Bowie backstage i tyska Scheessel 2004.
Läkarna kunde konstatera att han hade fått en hjärtattack.
Sedan dess har vi hört och sett väldigt lite av den brittiske rocklegendaren. Några få, korta inhopp på konserter, bland annat ett bejublat med favoritbandet Arcade Fire 2005. Bowie syntes även på röda mattan när hans son, regissören Duncan Jones, hade premiär på sin film ”Moon” 2009.
Men i övrigt har han mest hängt hemma i sin och frun Imans stora lägenhet på nedre Manhattan, hjälpt dottern Lexi med läxorna och ibland smugit ut på stan för att köpa böcker, gå på en konstutställning eller äta middag.
Vänner har berättat för medierna att det är så han vill ha det, att efter över 30 år av stenhårt arbete och den rätt rejäla varningssignal som kom i Scheessel är han fullt till freds med att ta det lugnt så långt utanför rampljuset han kan komma.
Vi hade rent av hunnit vänja oss vid tanken på att det inte skulle bli något mer från David Bowie.
Men vi som bryr oss – och med tanke på allt som hans 70-talsskivor betydde för mina 80-talstonår finns det trots allt försvinnande få artister jag bryr mig mer om – vet också att han sällan har gjort vad som förväntats av honom.
Minns stilbytena på 70-talet. Från morotshårig glamrocksuperstjärna till cool blue eyed soul-man mer eller mindre över en natt, hur många klarar något sånt?
Så även om gårdagens comeback kom som en total överraskning var den också väldigt Bowie. För han inser självklart att alla år av tystnad har stegrat nyfikenheten.
Men framför allt väljer han att återvända först när han är redo, när han verkligen har något att komma med. Bara det imponerar.
En magnifik låt gör givetvis inte ett album. Men så inspirerat som Bowie sjunger på ”Where are we now?”, så elegant sofistikerad som produktionen är, känns det som att Bowie och producenten Tony Visconti borde ha mer guld på gång till ”The next day” i mars.
Givetvis börjar nätet genast att koka av förhoppningar och rykten om turné. Men man anar kanske att det är ett nog så stort steg för Bowie att ge ut en skiva.
Å andra sidan: så sent som i förrgår kändes ju ny musik från denne man som en utopi. Så vi får väl se.