Den svenska fulsåpan behöver humor & värme
Läs Karolina Fjellborgs krönika
Den svenska dokusåpan lever igen.
Men vad är det egentligen för liv?
Jag tror mig ha ett par tips för en ljusare framtid.
Vad är egentligen den svenska dokusåpans problem?
Jag frågar mig detta eftersom den så kallade fulsåpan inte riktigt lyckas träffa rätt just nu – trots att den är tillbaka med besked, efter en tid i den mediala periferin.
Tänk Kanal 5:s ”Kungarna av Tylösand”, TV3:s ”Bartenderskolan på Kos”, TV 6:s ”Paradise hotel” och TV4:s lite rumsrenare ”Robinson”.
”Robinson” och ”Bartenderskolan på Kos” har visserligen precis dragit igång, och ”Paradise hotel” har inte säsongspremiär förrän på måndag – så jag kan inte säga att de inte kommer att funka på någon nivå.
Men att döma av premiäravsnitt, föregående säsonger och deltagarpresentationer – och med facit i hand vad gäller ”Kungarna av Tylösand” – tycker jag mig kunna konstatera att det är något som inte riktigt lirar med den svenska fulsåpan.
Och då pratar jag inte om de moraliska aspekterna av produktionerna.
Utan om det rena underhållningsvärdet.
Varför är det så lågt?
Varför bryr man sig inte?
Varför blir allt bara sunkigt och kallt?
Ja, jag kan åtminstone komma på tre anledningar.
Den första är att många såpor visar för mycket. Inte för att vi behöver bli lika pryda som amerikanerna, och börja pixla stjärtskåror. Men vi måste inte heller få se snoppar, bröst och sex hela tiden.
Tv-upplevelsen blir trevligare om det inte känns som att man har fått kondylom i ögonhålorna efteråt.
Den andra är att det sups för mycket.
Jag menar inte att man ska spola kröken helt och hållet, men deltagarna skulle ju kunna få NÅGONTING annat att göra än att supa skallen av sig.
För tv-sända brakfyllor var ju faktiskt roligare förr, då de var undantaget snarare än regeln.
Tänk tidig ”Big brother”.
Den tredje anledningen är att castingen är för ensidig, och fokuserar mer på trasiga och utåtagerande typer än på excentriska original som provocerar med finess.
Jag vill ha mer kärlek för sköna och glada dårar med lite pondus, kunskap och hjärna – och en mindre utstuderad jakt på svaghet och hävdelsebehov.
Mer humor och värme, alltså. Och mindre grogrund för förakt. Och framför allt en bättre mix.
(Kudos till TV4 dock, som brukar lyckas hyfsat med ”Robinson”, och spikade förra årets ”Mammas pojkar”.)