Bret Easton Ellis: Min pojkvän är musiker och 23 år yngre
Aktuell med boken ”Skärvorna”
Publicerad 2023-10-28
Bret Easton Ellis, 59, har just släppt sin första roman, ”Skärvorna”, på tretton år.
Vi har mött den frispråkige stjärnförfattaren i ett samtal om allt från nya boken, förstås, till popmusik, sex, alkohol, avsugningar på lyxhotell, hans egen dödsruna och vad som en gång fick honom att brista i gråt på flygplatsen i Miami.
– Stephen King hade recenserat min nya bok. Min barndomsidol! Jag började stortjuta, säger han.
När Bret Easton Ellis blir intervjuad vill han inte bli fotograferad. Vi får hålla till godo med det enda nytagna porträtt som bokförlaget ger oss och som han har godkänt. Sådana personer brukar vara lite besvärliga, men… Bret är raka motsatsen. Hur trevlig som helst. Pratar på om precis allting.
Egentligen hade vi bara kunnat prata popmusik hela tiden. Två av hans romaner har fått titlar efter låtar eller album av min hjälte Elvis Costello. Han nämner sorgligt bortglömda power pop-bandet The Plimsouls tidigt i ”Skärvorna”.
– Strax efter att ”Noll att förlora” (”Less than zero” i original, efter Costello-låten) hade kommit ut 1985, hamnade en kompis och jag på samma krog i Los Angeles. ”Du måste prata med honom”, sa min polare. Lite motvilligt gick jag fram och presenterade mig. Costello var artig. Hade hört talas om min bok. Men jag tror inte han är ett fan av mig. Flera år senare pratade han skit om mig i en intervju. Strunt samma, jag är fortfarande ett stort Costello-fan.
– Och Plimsouls… deras andra album, jag kan varenda låt, ”A million miles away” borde ha blivit en världshit.
”Min pojkvän är musiker och 23 år yngre än jag”
Vi är uppvuxna med samma typ av musik, så jag frågar om han som jag mest lyssnar på musik från den tiden.
– Ja och nej. Min pojkvän är musiker och 23 år yngre än jag. Och jag är nyfiken, lyssnar på musiken han rekommenderar. Det finns bra ny musik. Men tål den att jämföras med musiken från när vi växte upp? Absolut inte!
När jag under 1980-talet ofta åkte till New York och Los Angeles och ett tag till och med bodde i New York, älskade jag nya författare som Jay McInerney och Bret Easton Ellis. Först kom Jays ”Neon – Bright lights, big city” om New York, året efter Brets ”Noll att förlora”. Författarna klumpades ihop till The Literary Brat Pack.
– Ett mediapåhitt som vi båda tyckte var helt sjukt. Vi ansågs båda coola för att vi skrev om sex, droger och dekadenta miljöer i storstadsmiljö. Som författare var vi egentligen väldigt olika. Han var en romantiker som ville vara F Scott Fitzgerald (1896–1940). Jag var en punknihilist som ville vara Sex Pistols.
– Då tyckte jag han var gammal, han är nio år äldre. Så småningom blev vi jättegoda vänner. Nu ses vi inte så ofta. Han bor kvar i New York, jag i Los Angeles. Han är en väldigt bra författare. Och numera väldigt rik. Är ingift i Hearst-familjen. Det är privatjet och hela köret. Är jag avundsjuk? Jaaaa…
”Vi har utsikt över hela stan”
Nu går det inte direkt dåligt för Bret heller. Han och sambon bor i en 130 kvadratmeter stor lägenhet i West Hollywood.
– Vi har stor balkong med utsikt över hela stan. Under åren mellan mina böcker jobbade jag i Hollywood. Det är som att vara på ett kasino. Kasta tärningen och hoppas på vinst. Jag skrev tiotusentals sidor med manus till tv-serier och filmer. Inte en enda tv-serie blev av. Inte ens ett pilotavsnitt. Men jag tjänade bra med pengar. Och några filmer blev av. ”The Informants” blev en katastrof. Men Paul Schraders ”The canyon” med Lindsay Lohan tycker jag håller än i dag. Vi hade en fin vecka när den var med på Venedig-festivalen.
”Min generations mest utskällda och sågade”
Men Bret längtade tillbaka att skriva prosa. ”Skärvorna” ville han skriva redan när han pluggade, som 17-18-åring. Blanda en självbiografisk historia om livet som snuskigt rik överklasstudent och som smygbög, med en seriemördarhistoria där bara Bret trodde att klassens nykomling var den skyldige. Han skulle nog bli förvånad över de positiva recensioner den redan fått i DN och SvD.
– Jag har alltid känt mig som min generations mest utskällda och sågade författare. Men det är något särskilt med att bli hatad. Folk minns dig. Jag känner andra författare som hyllades då, men som nu sliter som litteraturlärare på universitetet. Jag är fortfarande här.
Bret är i dag glad att han inte kom någonstans i sina tidiga försök att skriva ”Skärvorna” då. Att det dröjde ett 40-tal år.
– På den tiden tänkte jag mig Clay, som blev huvudperson i ”Noll att förlora”, som berättaren. Annars var det samma stil. Att jag åker omkring i min BMW, är hög på kokain, Blondie är på bilstereon, jag är pojkvän till en snygg tjej men är egentligen smygbög och så var det en mordhistoria på det. Men jag hade aldrig kunnat skriva den då. Hade inte haft den distansen, energin eller kunskapen att genomföra det.
Köpte dyra kläder – för sex
Verklighet och fiktion blandas fritt i ”Skärvorna”. Ibland behöver jag inte ens fråga om vad som är sant eller inte. Bret berättar spontant.
– När vänner läste om den äldre filmproducent bokens Bret har sex med på ett lyxhotell, undrade de: Är det sant? Varför polisanmälde du honom inte för övergrepp? Men… det var ju sant. Jag sög av honom. Han sög av mig. Det är väl inget att bråka om. Sånt är livet. Det var ömsesidigt.
– Från det jag var 20 och upp till drygt 40-strecket köpte jag enormt mycket dyra kläder för att vara snygg. Det var man tvungen att vara för att få sex. Då var man tvungen att träffa folk, på fester eller barer. Prata innan det blev sex. Nu tycks folk bara bestämma tid och plats.
– Nu sedan jag har ett förhållande bryr jag mig inte om sådant. Jag är klädd så här (kängor, vanliga byxor, en hoodie) sedan många år tillbaka. Fast det är en dyr hoodie. Jag klär mig som ung hip hop-stjärna (skratt).
Uppmanas sluta med ”chubby juice”
När det gäller utseendet, är han mer bekymrad över sin vikt.
– Min pt, personliga tränare, säger att jag lätt skulle kunna gå ned många kilon om jag bara slutade med det han kallar chubby juice. Alkohol, alltså. Men jag gillar att ta några drinkar eller en flaska vin.
Böcker av Ernest Hemingway (1899–1961) och Joan Didion (1934–2021) lärde honom att det allra viktigaste är att ha en egen stil. Men Stephen King var hans barndomsidol.
– Hans tidiga böcker knockade mig helt. Hur han blandade skräck med vardagsrealism, politik, popmusik, allting man pratade om just då. Det var därför jag blev så himla berörd när han, av alla människor, recenserade min roman ”Lunar Park” så positivt.
”Min dödsruna är säkert redan skriven”
Bret är medveten om att vad han än skriver i framtiden, är skandalomsusade ”American psycho” från 1991 och filmen med Christian Bale, från år 2000, det han alltid kommer att förknippas med.
– Mitt bokförlag då sparkade mig i stället för att ge ut boken. Men den kom ut och har ju omvärderats. Och det är inte många som fortfarande kan tjäna pengar på en drygt 30 år gammal bok. Min dödsruna är säkert redan skriven och börjar så här: ”American psycho”-författaren Bret Easton Ellis har avlidit, 61 år gammal. Åldern kan ju ändras… (skratt).