Gripande Gustafsson var bäst

Från Tony Richardsson till Greger Hawkwind. Inte oväntat skojade Robert Gustafsson till det mer än de andra när det var dags för hans avsnitt av SVT:s ”Stjärnorna på slottet”.
Men bäst var hans gripande berättelse om förhållandet till sin sjuka och numera döda bror.

Jan-Olov Andersson.

Vad var bra?

Både helheten och detaljerna.
Som flera av de andra Stjärnorna på slottet konstaterade, är Robert Gustafsson inte den som lämnar något åt slumpen, som kommer dåligt förberedd.

Hela hans dag var lite extra noggrant genomtänkt, då han då och då klädde ut sig och spelade några av sina kända rollfigurer och då gällde det förstås att både platser och aktiviteter och tv-klipp ur arkivet samspelade med det. Och det gjorde det.

Till syvende och sist var det ändå Roberts kärleksfulla berättelse om förhållandet till sin bror, han som var sjuk från födseln, han som levde i många fler år än de hade väntat sig, han som lämnade en så stor tomhet efter sig när han dog, som engagerade och berörde allra mest. En slags berättarmässig motsvarighet till när Magnus Uggla tog sig an Olle Ljungströms ”Jag och min far” i ”Så mycket bättre”.

Sedan fortsatte Ewa Fröling, som vanligt, att fälla massor av roliga och oväntade kommentarer. Och den sköna stämningen mellan de fem fanns kvar ända in i det sista.

Vad var dåligt?

Ingenting. Fast något ska jag ju tycka här, så att ni läsare blir engagerade och tycker att den-där-Andersson-är-ju-inte-riktigt-klok och så skriver ni ilskna inlägg och tidningens klickstatistik blir ännu bättre. Så då tycker jag väl något då:
Det var fel färg på vesporna Stjärnorna på slottet åkte på. De borde varit knallröda. Som Manchester Uniteds tröjor.

Kvällens snyftare

Uteblev när det gäller Robert Gustafsson, som dock drog en väldigt djup suck, efter den gripande berättelsen om tomheten han kände efter sin brors död.

Däremot fällde Philip Zandén några tårar allra, allra sist i programmet, över att alltihop nu var över och över att han hade blivit så lycklig av att få möta och umgås med människor i sin egen ålder som inte har slutat att utveckla sig.

Kvällens Åh fan

När Robert Gustafsson dragit igång sitt potpurri av figurer, dyker plötsligt Bertil Svensson – trädgårdsexperten, känd från massor av tv-program, men numera pensionerad – upp i en kort scen, för att guida Stjärnorna på slottet vidare till nästa aktivitet. Det som överraskar både dem och oss tv-tittare är då att det faktiskt är den riktige Bertil Svensson.

– Det VAR den riktige, utbrast en mycket förvånad Philip Zandén.

Kvällens replik

När Robert Gustafsson har pratat om sina tvångstankar och fobier och även demonstrerat rent praktiskt vad det kan innebära, ser Lill-Babs först smått chockad ut, innan hon säger:

– Han måste ha en oerhört stark fru. Jag skulle bli tokig på att ha en man som Robert i mitt hus, ska jag tala om. En två tre, en två tre… som han höll på med glaset. Är han tokig, eller?

Kvällens mest saknade

Niklas Jensen. Nej, inte så att han hade behövt vara med i programmet. Men Robert berättade så kärleksfullt om den barndom och tonårstid de hade tillsammans, hur de underhöll andra i plugget på roliga timmen, hur de gjorde filmer och visade dem på Skövde Stadsteater och radioprogram i lokalradion.

– Det är en jätteviktig del av min utveckling, sa Robert i programmet, och då undrar man ju förstås:

Är han och Niklas Jensen fortfarande kompisar? Vad gör Niklas Jensen i dag?