Girls är en bra serie – inte ett manifest
Läs Karolina Fjellborgs krönika om tv-världen
Det är bara en halvtimmeskomedi om fyra tjejer på drift i New York.
Men Lena Dunhams ”Girls” har stötts och blötts så mycket att man skulle kunna tro att serien utgör något sorts hot mot den allmänna ordningen.
Först var det väl lite av en sensation att en KVINNA hade skapat en alldeles egen serie, med bara kvinnor i huvudrollerna.
En serie som dessutom var rolig, och visade upp den typ av gnälliga, omdömeslösa, självömkande, konfysa och mänskliga unga kvinnor som är tämligen ovanliga i tv-serier.
Sedan kom backlashen.
Mest har det handlat om varför i princip alla är vita, trots att skådeplatsen är etniskt blandade New York.
Och medan det förstås är en fråga värd att dryfta, är väl svaret så enkelt som att det amerikanska samhället ju faktiskt är oerhört segregerat.
Så medan Dunham förstås hade kunnat göra en föredömlig insats genom att göra ”Girls” till en etniskt diversifierad serie, valde hon helt enkelt att bara skildra sin egen vita, privilegierade medelklassverklighet.
Och mycket har också handlat om Dunhams kropp, som hon, trots att den inte direkt är i Hollywoodform, visar upp ofta och gärna – i de mest osmickrande positioner.
Något som tydligen är oerhört provocerande för många.
Bland annat för New York Post-skribenten Linda Stasi, som – i en text som hade kunnat vara saxad ur Katrin Zytomierskas blogg – skrev en rad föraktfulla saker i stil med ”Det är inte varje dag en kvinna med gigantiska lår, dallrig rygg och små bröst känner sig manad att visa allt”.
Och det har handlat om en massa andra saker också. Många har velat ha en bit av kontroverskakan.
För samtidigt som Lena Dunham har blivit geniförklarad i och med ”Girls”, går hon folk på nerverna.
Förmodligen för att hennes frontfigur Hannah Horvath inte passar in i något av de fack som finns för kvinnor i amerikanska tv-serier.
Hon är som en bångstyrig unge som vägrar att hålla sig på mattan, och agera på det sätt som förväntas utifrån hennes fysiska förutsättningar.
Jag tycker att hon är helt fantastisk. Och att ”Girls” är en fantastisk tv-serie.
Men det är trots allt bara en tv-serie.
Inte en representativ skildring av New Yorks demografi.
Och inte ett feministiskt manifest som kommer att rubba några kvinnliga kroppsideal.
KARROMETERN
Stekhett
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har gjort det igen. ”Hissen” är ett strålande intervjuprogram – utan ett enda middagsbord i sikte.
Ljummet
Yohio var festlig i Melodifestivalen i lördags. Men just nu känns allt mest som en enda lång väntan på att få se vad Army of Lovers tänker hitta på i sista deltävlingen.
Iskallt
Jag kan inte annat än förutsätta att Kanal 5:s gameshow ”Min man kan”, där kvinnor ska tävla i hur väl de känner sina män, blir en riktigt daterad historia. Premiär på söndag.