Gaphalsar – lämna mitt lördagsmys i fred

Publicerad 2011-11-12

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

ÄNGLARNA I TV-RUMMET När ett program är så genomtrevligt som ”Så mycket bättre” spelar de kommersiella baktankarna ingen roll.

Nog var det ju självaste fan.

När jag för en gångs skull inte prånglat mig i ett tajt fodral och står vid någon klibbig bardisk, häller i mig vitt vin och drar in magen, utan iscensätter en stillsam ”Ensam mamma söker”-lördagshappening med kanelgifflar, äppelcider, ”Så mycket bättre” och ett finfat med billighetsblockljus i min flygande jakob-osande lägenhet, då.

Då.

När jag släpper alla bekymmer, alla obetalda försäkringar och uteblivna gymbesök och bara låter mig omfamnas av ”Så mycket bättre”.

Då vill jag lipa till Lalehs fantastiska ”Ängeln i rummet” och skratta åt, förlåt jag menar med, Tomas Ledin, jag vill tro att sommaren alltid är så där grönskande och härlig, att alla hus är stenhus på Gotland och i alla fall inbilla mig att E-Type faktiskt tillfört musikhistorien någonting värdefullt.

Då vill jag göra det i fred.

Då är den stunden helig.

Då vill jag inte störas av en kör av samstämmiga gaphalsar som tävlar om att ropa högst om vilket pr-jippo det är.

För vet ni vad? Jag skiter i alla tv-strateger som menar att Eva Dahlgrens medverkan i programmet bara går ut på att kuppa in en kanindräkt för att marknadsföra sin föreställning.

Jag struntar i om Timbuktu står där och är så där skånskt härlig bara för att han vill att fler ska köpa hans skivor och gå på hans konserter så han kan köpa sig en lyxvilla och en fet stadsjeep och kanske fylla på sitt barskåp med en samling svindyr kubansk rom.

Jag kunde inte bry mig mindre om att Laleh släpper sitt nya album i samma sekund som eftertexterna börjar rulla på säsongens sista avsnitt.

Tomas Ledin får ha vilka kommersiella baktankar han vill!

Mig får de gärna lura!

Så länge de gör det bra.

Så länge de gråter och skrattar trovärdigt, så länge de har lagt ner åtminstone en pisskvart på att göra sina låttolkningar någorlunda lyssningsbara, så länge deltagarna ger sken av att stämningen är myspysig, så länge Eva Dahlgren i alla fall sitter där vid middagsbordet och LÅTSAS att hon tycker att E-Type är intressant kille.

Då är jag nöjd.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln