Fantasivärlden var bara en barndom utan stök

Zandra Lundberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-12-30 | Publicerad 2011-12-25

Jag tycker att min tjejs uppväxt är som en fantasivärld. När vi träffades trodde hon att polisen var ledig på julafton.

Orden kommer från Danne i den fantastiska webb-tv-serien ”Danne och Bleckan”.

Storyn om Dannes uppväxt är en ledsam historia från början till slut.

Våld och droger till kvälls­sagan.

Oftast blev det ingen kvälls­saga.

Nej, han var ingen välgödd tindrande Astrid Lindgren-unge med mamma, pappa och nykter jultomte efter Kalle Ankas jul.

Jag fastnade för det han sa om sin flickvän, det där om hennes ”fantasivärld”, för jag vet vad han menar och jag är så glad att han sätter ord på känslan.

Min uppväxt var rätt stökig.

Det var aldrig någon kärn­familj samlad vid middags­bordet som i tur och ordning fick lista dagens hetaste happenings, om vi säger så.

(Och här vill jag passa på att likt en Oprah-gäst inflika att jag inte skulle vilja ha någonting ogjort. Alls. ”Jag är tacksam över allt jag bär med mig för det har format mig till den jag är i dag och jadajadajada...”).

Hur som helst. När tonåren kom gjorde jag något så fantasilöst som att dras till struliga

killar.

Men efter sisådär fem år var jag less på droger, lögner, svek, skrik och bråk.

Det fick vara nog.

Nu skulle jag träffa en vettig kille med välstruken skjorta, pengar på kontot och en måttlig alkoholkonsumtion.

Sagt och gjort.

Några månader senare hade jag skaffat en välkammad före detta elevrådsordförande iklädd vindtät jacka och en

Dagens Industri under armen.

Vi kan säga så här: mamma var glad i alla fall.

Själv höll jag förhör.

– Men du måste ju ha SNOTT något någon gång? Nehe, inte det.

– Inte ens en femtiolapp från din mammas plånbok? Nähä.

– Hamnat i slagsmål då? Inte det. Inte ens med dina syskon? Säg ÄRLIGT nu – har du aldrig tagit in din lillebror i ett rum och försökt kväva honom med en kudde? Inte det heller...

jaså du tycker det låter sinnessjukt?

Jag kunde inte FATTA att det inte fanns någon dirt på den här killen.

Han målade upp vad jag tyckte var – precis som Danne i ”Danne och Bleckan” säger – en fantasivärld.

Så här i eftertankens kranka blekhet tycker jag att det här är oerhört sorgligt.

Det gör ont i någonstans i hjärttrakten när jag tänker på det.

För det här säger så mycket mer om min uppväxt än om hans.

Vad jag ansåg vara normalt.

Att fantasivärlden egentligen bara var en barndom utan stök.