Vi festar alla på krokodiltårarna
Här är sanningen ni inte vill höra.
Men allt är vårt fel.
De är inte vuxna. Idolerna.
Och det är ett stort problem.
Hur ärlig kan man vara mot tonåringar, oavlönade barn vars talanger exponeras i direktsänd tv? Hela programmet går ut på att en 15-årings livs dröm går i spillror vecka efter vecka. Där annonsörer, produktionsbolag, tv-tittare, media festar på deras brännande krokodiltårar.
Därför har jag ett dilemma.
Hur ärligt ska jag kommentera en 16-åring utan att vara kall och hjärtlös?
Hur ska jag formulera mig när Emil Elton tar stappliga locking-steg på dansgolvet och förmodligen får Justin Timberlake att gråta floder (Emil sjöng "Cry me a river").
Visst, killarna blir snabbt blir idoler för unga flickor som står i kulisserna. Unga töser som kluddat ner hans namn på vita plakat och gråter floder när han åker ut trots att han lätt ersätts dagen efter.
Som förväntat reagerade Emils fans precis så i går. Ett skådespel jag är trött på.
"Idol" förvandlar oss alla till hycklare.
Att medvetet välja ut ett gäng tonåringar som inför miljonpublik inte bara ska granskas av fyra sylvassa jurymedlemmar - utan också av svenska folket som har makten i sin hand att markera vem som var sämst.
I slutänden tvingas vi alla att inse sanningen att det är vi som vill ha det just så här.
Vad vore "Idol" utan tårar, bitska kommentarer och bortröstade ungdomar?
Ingenting.
Men jag gräver djupare än så - och hittar Rupert Murdoch.
Svenska tårar är den legendariska mediemogulens råvara.
Meter Television, som producerar "Idol", ägs av News Corporation-koncernen med Rupert Murdochs dotter Elisabeth Murdoch i den svenska styrelsen.
2010 omsatte Meter Television 289 miljoner kronor. Resultatet blev 31 miljoner. "Idol" är ett av deras främsta flaggskepp.
Vad Emil Elton, 16, fick ut av femton minuter i rampljuset?
En klapp på kinden och biljetten hem.