Teddybjörnen Fredriksson var med på Lasse Berghagens begravning

Uppdaterad 2023-11-30 10.42 | Publicerad 2023-11-20

På en liten stol framför kistan sitter han.

Teddybjörnen Fredriksson.

Sliten och nött, men älskad av generationer.

I över ett halvt sekel följdes de åt, han och Lasse Berghagen.

Men nu är det dags att ta adjö.

En efter en kom de, vännerna och kollegorna, som tillsammans med de närmaste ville ta ett sista farväl av mannen, som med åren blev en av Sveriges mest älskade artister.

Lasse Berghagen.

Kön in till Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm i Stockholm, bara ett stenkast från där Lasse Berghagen och hans hustru Eva bodde förr, ringlade lång.

Där fanns Sanna Nielsen, Måns Zelmerlöw och Pernilla Wahlgren – som alla har efterträtt Lasse Berghagen på Allsångsscenen på Skansen.

Där fanns Tommy Körberg, Björn Skifs, Tomas Ledin, Niklas och Jenny Strömstedt, Lotta Engberg, Nanne Grönwall och Lasse Kronér.

Där fanns Thomas di Leva, Jan Guillou, Mark Levengood, Marie Göranzon, Sissela Kyle, Lasse Holm och Magnus Carlsson, ja i princip hela Sveriges samlade artist- och kändiselit.

Och Teddybjörnen Fredriksson förstås.

Teddybjörnen Fredriksson.

Sarah Dawn Finer sjöng

Han satt framför den blå kistan, täckt av röda rosor och vita liljor, tillsammans med Lasse Berghagens gitarr och Lasse Berghagen själv, i form av en lågbent docka i blå kavaj och röd keps.

Hela begravningen blev en enda lång hyllning till mannen som skapat så många älskade låtar – och vunnit så många hjärtan med sin musik, sin vänlighet, glädje och ödmjukhet.

Och den här dagen var det musiken och familjen och vännerna som stod i centrum – precis som det gjorde medan han levde.

Kalle Moraeus och hans Orsa Spelmän inledde med ”Koppången” – sedan var det bara pärlor ur Lasse Berghagens egen låtskatt.

Loa Falkman sjöng ”Som en blänkade silvertråd”, den låt Lasse Berghagen själv hade önskat skulle spelas på hans egen begravning.

Sarah Dawn Finer – som för fem år sedan också sjöng på Lill-Babs minnesstund i Storkyrkan – sjöng den magiska ”Någon”.

Helen Sjöholm sjöng den vackra ”Jag ser ett ljus” – och tillsammans sjöng vi alla Lasse Berghagens egen psalm, ”Då knäpper jag mina händer”, som han skrev för 30 år sedan.

Lyfte upp pappas nalle

När det var dags för Benjamin Ingrosso att sjunga ”Teddybjörnen Fredriksson” lyfte Malin Berghagen ömt upp sin pappas slitna nalle och placerade honom på det stora pianot.

Där satt han i sin stol medan Benjamin Ingrosso sjöng den av Lasse Berghagens alla låtar, som kanske mer än någon annan har älskats av svenska folket, i så många år, i så många generationer

I sista versen stämmer plötsligt ett hav av ljusa barnröster in – det var kyrkans barnkör.

Då är det nog inte bara jag som måste bita mig i läppen för att inte börja gråta.

Den som höll i begravningen var Thomas Söderberg, biskop emeritus, en gammal vän från Svärdsjö i Dalarna, där Lasse Berghagen hela sitt liv tillbringade sina somrar, på släktgården som han tog över efter sina föräldrar.

Han berättade om ”En kväll i juni” – eller kanske en annan sommarkväll – för 20 år sedan, när ha själv för första gånge fick höra ”Som en blänkande silvertråd”.

Och han liknade berättelsen om Lasse Berghagens liv som en blänkande silvertråd, som slingrat sig genom Sverige, i folkparkerna , på scenen, på teatern och i tv.

En silvertråd som vävts ihop med så många andra människors liv och betytt så mycket för så många.

Stående ovation

Framme vid kistan tog familjen, hand i hand, i ring, ett sista farväl av sin ”Larsan”, som de kallade honom.

Där fanns hustrun och livskamraten Eva, systern Elisabeth, ”Libban” kallad, dottern Maria och resten av den stora familjen.

Lasse Berghagens begravning

På en given signal höjer de sina rosor i en sista hyllning innan de varsamt lägger ned dem på kistan.

När Malin Berghagen pussar sin pappas kista kan hon inte hålla tårarna tillbaka.

När det är StallbrödernasStallbrödernasStallbröderna är ett svenskt ordenssällskap för skådespelare och nöjesprofiler. Lasse Berghagen nådde högsta HWH-graden i sällskapet. och Sångfåglarnas tur att ta adjö därframme – Lasse Berghagen var själv en stallbroder med hästnamnet ”Långben” – uppmanar Reimers Ekberg till en stående ovation, som ett tack till mannen som underhållit och roat oss med sina sånger och visor i så många år.

Då reser sig hela kyrkan upp och Hedvig Eleonora dånar av applåder, golvet vibrerar av fotsstamp och ingen tycks vilja sätta sig ned igen.

Acapellagruppen Dad Harmony sjunger Lasse Berghages och Lasse Holms ”Du är för alltid en del av mig”, som övergår i Leonard Cohens magiska ”Halleluja”.

Sedan packas Lasse Berghagens gitarr ned i sitt fodral igen och till tonerna av Kalle Moreaus och Orsa Spelmän med ”Gärdebylåten” – den som familjen Berghagen alltid spelat på midsommar i Svärdsjö – tågar familjen ut ur kyrkan.

Men länge efteråt ringlar kön fram till kistan lång.

Alla vill ta ett sista farväl den här dagen.

Säga ett sista:

”Tack för allt, Lasse.”

LÄS VIDARE

Följ ämnen i artikeln