SVT blir nyttiga idioter i Margaux Dietz pr-strategi
Natalie Demirian: Fem tankar när jag ser Margaux Dietz-dokumentären
Har SVT gjort en journalistisk dokumentär – eller blivit nyttiga idioter i Margaux Dietz pr-strategi?
Det är frågan som dyker upp när Margaux Dietz efter 45 dagars tystnad till slut ”talar ut” om att ha filmat en utslagen man utanför sin lägenhetsdörr.
Här är mina fem tankar om ”Kan vi förlåta Margaux?”.
1. SVT blir nyttiga idioter
Var är de tuffare och kritiska frågorna? I dokumentären medverkar bara vänner och familj, som förvisso tar upp kritiken. Men de riktigt kritiska rösterna och folk som inte känner Margaux sedan tidigare lyser med sin frånvaro. Bloggbevakning-Camilla eller någon profil från alla de poddar som tagit upp händelsen är bara några exempel på personer som Margaux hade kunnat få bemöta för att det skulle kännas som en journalistisk produkt. Det väcker också frågan om vilka som egentligen ska få möjlighet att försöka rädda sitt varumärke i en 40 minuter lång dokumentär i public service som en del av sin strategi att komma tillbaka in i värmen.
Alla har rätt att i sina egna kanaler förklara sig och be om ursäkt precis som de vill i hopp om att vinna tillbaka förtroende som är förlorat, men gör man det i SVT bör det göras på ett sätt som får tittaren att känna att det är genomfört på SVT:s villkor. Här verkar det snarare som att SVT bugar för att få den första intervjun med Margaux när hon har sagt nej till att svara på frågor hos alla andra. Det här blir som den kritiserade Soran-dokumentären en gång till.
2. Margaux dricker varmt vatten och promenerar
Det känns som att större delen av dokumentären går ut på att få se multimiljonären Margaux Dietz hänga i sin svindyra lägenhet i stan i svindyrt Cartier-armband. Inget fel med att köpa precis vad man vill med pengarna man tjänat, men är det sympati man är ute efter så är det kanske inte det smartaste draget. Och herregud, all dötid. Margaux läser en bok. Margaux öppnar ett fönster. Margaux kollar ut genom fönstret. Margaux promenerar. Margaux spelar skivor. Margaux kokar vatten och berättar att hon dricker varmt vatten utan te. Margaux frågar Ann Söderlund hur hon vill ha sitt kaffe (med havremjölk men inte skummat havremjölk, för det är ”influencerlyx”). Margaux och hennes mamma diskuterar i en evighet om hur de ska ta sig fram till en advokatbyrå: Ska det bli tunnelbana, taxi eller blå buss? Blå buss vann. Ska de ha på sig mössor eller inte? Vad. Är. Syftet?
3. Hennes tidigare kontroverser nämns – men bemöts inte
Alla Margaux Dietz tidigare kontroverser, du kan läsa om det här, som har lett fram till den här explosionen tas bara upp i ett svep. Där nämns också att det här är första gången hon ber om ursäkt, tidigare har hon alltid kommit undan. Det är väl jätteintressant att prata om – hur mycket har det faktum att hon aldrig på riktigt behövt ställas till svars utan att det påverkat hennes varumärke bidragit till den skyddade bubblan hon har hamnat i? Det hade jag, och säkerligen alla andra journalister som försökt nå Margaux i 1,5 månader utan framgång, ställt frågor om. Klipp till att SVT ignorerar det helt och i stället går vidare till att Margaux sitter i ett hav av utskrivna arga kommentarer igen.
4. Var är frågan och svaret om människosynen?
Margaux säger att hon vill lägga sig platt och be om ursäkt, men att hon känner att det knappt går att be om ursäkt utan att kritiken eldas på ännu mer. Och att hon inte tror att folk bryr sig om det är ett strategiskt eller genuint förlåt, de har bara bestämt sig för att hon ska sänkas. Grejen med det här förlåtet är väl just att folk har sett det som en strategi efter att hon fick avbrutna samarbeten med företag, och att hennes förlåt har handlat om uppladdandet av videon, men att kritiken mest grundat sig i att Margaux visade upp en dålig människosyn – något som inte är lika lätt att ursäkta som ett misstag. Hur anser hon själv att hennes människosyn är? Det får man inget svar på.
5. Pastellbeigea filtret
Filtret. Jag kan inte släppa det pastelligt mjukt beigea beauty-filtret som ligger som ett täcke över hela dokumentären, som får vissa att se helt urtvättade ut och andra helt utslätade, nästan som att de smälter in i inredningen. Det här är alltså inte Instagram, det här är en SVT-dokumentär.
