Hypernörden får blomma ut
”Chef’s table” - så hett.
”Cooked” - så fett.
De hypernördiga matdokumentärerna är den nya ascoola indiepopen. (För mig.)
Vi slutar läsa Bamse. Vi lär oss stava.
Några år senare slutar vi använda anti-aknekräm, slutar lyssna på P3, slutar titta på dokusåpor och övergår till dramaserier, P4 och anti-agekräm.
Youtubers finns överhuvud taget inte och ingen tv-reklam är relevant eftersom vi redan vet exakt vad vi vill köpa (samma som senast). Livets skeenden glider in i varandra, plötsligt finner man sig i en ny tillvaro.
60 är kanske det nya 50, och 40 det nya 30, eller vad nu Amelia Adamo sa. (Men för den som är 20 är allting över 30 pensionsåldern/slutet/döden precis som alltid.)
Men en sak förändras inte: Kulturen och underhållningen vi väljer säger något väsentligt om vem du är, vem du vill vara eller vem du drömmer om att vara.
Därför blev jag mer än en smula oroad när jag plötsligt en kväll under täcket med en bildpadda flimrande framför mig insåg vad som ljudlöst smugit sig in i mitt liv, och som blivit mitt förnämsta fritidsnöje:
Mat-tv.
Inte den typ av käck kändiskock-bjuder-vänner-och-visar-sina-trix-tv som exploderade för 10-15 år sedan. Sådana program har jag gillat länge, varje säsong med ”Sveriges mästerkock” är förtjusande underhållning. Detta var djupare. En betydande identifikation. Jag insåg att jag behövde ständiga påslag av ”Jiro dreams of sushi” och ”The birth of sake” - bägge på Netflix, kanalen som utan tvekan är Sergels torg för matdokumentärsbrukare även om SVT Play håller klass också, som ”Foodies”, ”Hunger” och varför inte inkörsporten ”Historieätarna”?
Närmast oslagbar är ”Chef’s table” som i två säsonger skildrat hur några av världens bästa kockar egentligen är grandiosa konstnärer och tidens poeter. Nästan varje avsnitt är fascinerande som ”Inception” med Leonardo DiCaprio och som enklare målningar av Picasso.
Men mest av alla älskar jag miniserien ”Cooked” (också Netflix). Här söker sig den knarrigt intellektuelle och godmodigt nyfikne författaren Michael Pollan rakt ner i matlagningens ljusa hjärta i fyra avsnitt om de fyra elementen: eld, vatten, luft och jord.
Allt om grillning, syre, förruttnelse och snabbmatsindustrins maktövertagande skjutsas rätt in i ugnen i ”Cooked”. Här finns allt någon någonsin behöver veta om mat.
Förutom att lära sig hantverket. Och det kommer jag aldrig göra. Jag kommer kladda på med mina triviala laxbitar, banala vinägretter och servera med dill och färskpotatis.
Vissa saker förändras inte med åldern och tiden. Som ung lyssnade jag på en cool artist för att känna mig cool utan att kunna spela. Nu kollar jag nördig kock-tv för att känna mig - ja vadå? Hungrig? Eller cool på ett mer geriatriskt vis.
Nå. Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha hittat mig själv under täcket med ”Downton Abbey” eller ”Game of thrones”.
Frågan är vad jag kommer identifiera mig med som pensionär. Jag misstänker filmer om mycket avancerade biodlare.
Fråga Fredrik
Angående artikel: ”Därför älskar vi dig, Färjan-Håkan”. Och detta har du gått på journalisthögskola i många år för att få skriva om ... Man tycker synd om dig och ditt resonemang. Ska man skratta eller gråta? Ja, välj själv. Monica
Hej. Salut för en mästerligt skriven krönika! Så sant också. De som läser ”skit” är de som aldrig orkar läsa allt viktigt. Sista meningen om ”grävande journalistik” skrattar jag åt i evigheten ... Joanna
Svar: En krönika, två reaktioner. Tack (mest till Joanna).
Veckans ...
BABE. David Lagercrantz. Inledde ”Sommar i P1” med finstämd ångestskildring av sig själv och legendariske murvelpappa Olof till tonerna av exemplarisk vuxenrock.
ROCKALBUM. ”Why are you ok”, Band of Horses. Så gotiskt deprimerande men så vackert orkestrerad och med så ljuvliga melodier att det inte går att sluta lyssna trots att det är så långt till hösten.
RADIOESS. Annika Lantz. Magisk realistisk ironi och deprimerande cancer och ett alldeles uppenbart ointresse för musik i ”Sommar i P1” i går. Kära Lantz.
PEPP. ”Ray Donovan”, HBO Nordic. Säsong fyra av denna makalösa blandning av enfald, hårdhet och familjedrama är äntligen här. Vem bryr sig om regn?
LÅT. ”Jag kommer aldrig bli som Michael Jackson”, sjunger Daniel Adams-Ray på sin fina nya ep ”För er”, i låten ”Michael”, och tur är kanske det med tanke på de senaste bisarra påståendena om att polisen hittat bilder på ”djurtortyr” på Neverland.
KACK. Danske Lars Ulrich inledde ”Sommar i P1” i smyg och det kan vara det meningslösaste svensk radio hört någonsin. Varför, P1? Basister är roligare än trummisar.
FÖRÄLDRALOV. Är åter på denna sida den 29 augusti. Ha det ljuvligt på sommarängarna allihop.