Onödig uppföljare
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-09
Fantomen på operan gör comeback
LONDON. Fantomen på operan är tillbaka.
Nu som attraktion på ett färgstarkt tivoli.
Men han saknar bra låtar. Han saknar de minnesvärda scener som gjorde föregångaren till en succé.
Musikalen hade premiär för 24 år sedan och går fortfarande i London. Uppföljaren som jag ser på en preview lär inte bli lika långlivad.
Handlingen är tunn och bitvis är det svårt att förstå rollfigurernas agerande. Här finns ingen spektakulär båttur i mörker och ingen kristallkrona som faller.
Ett par av melodierna biter sig fast. Titelspåret sjunger Christine, en effektiv musikallåt även om jag tycker Sierra Boggess operavibrato får det att
låta mer hysteriskt än gripande. På gränsen till musikalparodi. Tankarna går till divan i Tintin.
Tio år efter
Fantomens bästa nya nummer heter ”Til I hear you sing” och Ramin Karimloo gör den utmärkt. Här finns också ett par fina melodier för gossopranen som spelar Gustave, Christines 10-årige son. Några musikaliska hälsningar till teman i del 1.
”Love never dies” utspelas 1907 vilket ska vara tio år efter ”Fantomen på operan”, även om det blir rörigt redan där. Ramhandlingen i ettan utspelas 1911 när personerna minns tillbaka vad som hände på operan i Paris 1881. Musikalmatematik.
Christines tidigare bästa vän, Meg Giry, är nu sångerska på Coney Island och blir en sorts rival om Fantomens uppmärksamhet. Han har gått från att vara ett utställningsföremål till att bli skapare av flera spektakulära attraktioner på nöjesfältet. Han lockar dit Christine med son och make, den lite träige Raoul som nu dränker sina problem i en bar.
Berör inte
Älskar, älskar inte. Ska hon sjunga hans sång? Blir andra personer svartsjuka?
”Love never dies” är ett proffsigt hantverk som inte berör. En onödig fortsättning på en musikal som
inte behövde någon uppföljare.