George Michael var förälskad i svart soul

Publicerad 2016-12-26

George Michael tillsammans med Andrew Ridgeley i Wham.

2016 är inte slut.
I helvete heller.
Nu får vi säga hej då till George Michael också.
En av de finaste soulsångarna som jag har hört är borta.

Några kanske sätter några sorgliga rester från julbordet i halsen nu.
Soulsångare? Var inte George Michael en popartist?
Ja och nej.
Rent spontant, precis i samma anda som den här runan skrivs, går tankarna till popsinglar med Wham.
Den dynamiska duon bestod av George Michael och Andrew Ridgeley. Mellan 1981 och 1986 var Wham ett av de mest tongivande av 80-talets alla popband.
Hur lät 80-talet? Hur såg årtiondet ut? Gå in på Youtube och titta på någon av bandets videor och där har du svaret.

Blir en begravningslåt

Det är omöjligt att inte tänka på ”Last Christmas” nu. Eller på den kolsvarta ironin i att en av julhelgens mest spelade låtar, den som brukar tonsätta alla sentimentala känslor och sammankomster mellan den 24 och 26 december, i år får bli en begravningslåt över George Michael.
Det finns inte många perfekta poplåtar, men ”Last Christmas” är en av dem.
Melodin, texten, snöbollskrigen och de stickade vantarna och kulörta julgranskulorna i videon – någonstans där finns popmusikens allra vackraste själ.
Inte minst för att George Michael och Wham alltid har varit ett miljonsäljande alternativ till alfamanlig och endimensionell straight rock.
Dagens popmusik är definitivt mer inspirerad av det som George Michael gjorde än, säg, AC/DC.
Jag tänker också på ”Careless whisper”, som George Michael gav ut i eget namn men som egentligen var en Wham-singel.
De flesta som växte upp på 80-talet vet var de var, eller vad de gjorde eller vilka de inte vågade bjuda upp till den sista tryckaren, första gången de hörde ”Careless whisper”.
Åh, det kunde ha blivit lättviktig kitsch, framförd av en dragen saxofonhallick.
Men när George Michael sjunger balladen blir den något annat, något mörkare och djupare och mänskligare. Precis som i ”Last Christmas” drar han ut på orden och melodierna tills sömmarna brister och stygnen som försöker läka såren går sönder.

Förälskad i svart soul

På något sätt kommer ”Careless whisper” alltid att vara 80-talets svar på James Carrs sorgsna otrohetsklassiker ”The dark end of the street”.
Den själen finns också i solokarriärens hits, i ”Faith”, i ”Praying for time”, i catwalk-klassikern ”Freedom 90”, i ”Father figure”, i covern på Stevie Wonders ”As”, en duett med Mary J Blige.
Precis som alla brittiska sångare och sångerskor av betydelse var George Michael förälskad i svart soul, gospel och r’n’b.
Jag vet inte varför det känns så viktigt att lyfta fram det i dag, mot slutet av ett långt och deprimerande 2016, men jag skyller på Donald Trump och Brexit.
Och vid ett gyllene och förtrollat tillfälle fick George Michael stiga upp i ringen med en av de allra största, The Queen.
1986 spelade han singeln ”I knew you were waiting (for me)” med Aretha Franklin.
Få, så pinsamt få, kan stå jämsides med Aretha i en duett.
Men George Michael kunde.
Det finns så mycket mer att säga om Wham och George Michael. Jag är väldigt medveten om det.
Just nu kan jag dock bara spela ”I knew you were waiting (for me)” en gång till.
Inget berg är för högt när George Michaels röst börjar klättra uppåt mot slutet.
Jag kommer att sakna den rösten, den personligheten, den stjärnan.