Jordbävning - och en politisk seger
Markus Larsson ger oss sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
”Texas.” ”Texas.” ”Texas.” ”Texas.”
Såg och hörde ni jordbävningen ?
Det var Beyoncé.
I veckan dödade hon den amerikanska countrygalan också.
I fjol hade inte många hört talas om Chris Stapleton.
Den hårdföre countryartisten, rösten är hårdare än fjorton westernfilmer med Clint Eastwood i huvudrollen, var i princip en väl bevarad hemlighet hos countryfansen, åtminstone jämfört med genrens blockbusters som Garth Brooks.
Jag har ingen aning om vem som kom på att para ihop honom med popstjärnan Justin Timberlake. På papperet var det en udda kombination, framför tv-kamerorna kändes duon fullständigt självklar.
Timberlake uppträdde i vit button down-skjorta och kavaj. Stapleton såg ut som att han just klivit av diligensen i Tombstone, Arizona, 1886.
Deras versioner av ”Tennessee whiskey” och ”Drink you away” blev en soulmättad, genreöverskridande och viral chock. Stapletons solodebut ”Traveller”, som hade släppts sex månader tidigare, rusade upp för listorna. Och 2016 kan publiken inte få nog av honom. ”Traveller” är årets fjärde mest sålda album i USA, alla kategorier. Bara Adele, Drake och Beyoncé ligger före honom.
Hur skulle producenterna överträffa det i år? Det krävdes en Beyoncé för det.
Tillsammans med Dixie Chicks gjorde hon årets ”håll käften”-framträdande och visade att hennes ”Daddy lessons” trots allt borde ha blivit nominerad i kategorin Årets countrylåt.
Och alla som tycker att Queen Bey inte hör hemma i en countrygala kan gå och rykta hästen. Amerikansk rotmusik har aldrig varit svart eller vit. Det är en mångkulturell mosaik där allt hör ihop och inspirerar varandra. Country och soul, r’n’b och honky tonk, gospel och bluegrass - det är olika sidor av samma mynt.
Ända sedan Ray Charles och Elvis Presley har gränserna mellan country och soul varit så diffusa att de inte existerar. Det är Nashville-scenen, som ofta satsar på en mer endimensionell version av country som är konstig. Och det är Beyoncé som är normal.
Symbolvärdet i ”Daddy lessons” blir ännu större tack vare Dixie Chicks. Gruppens karriär tog i princip stopp 2003 efter att sångaren Nathalie Maines kritiserat den sittande presidenten George W Bush under en konsert i Storbritannien.
Rekylen, som bland annat skildras i dokumentären ”Shut up and sing”, blev oproportionerligt stor i ett USA som efter elfte september befann sig i en patriotisk febertopp.
Radiostationer vägrade spela bandets musik och medlemmarna bombarderades av hot och hat. Att se dem ta över countrymusikens hjärta i Nashville bredvid världens just nu största levande popartist var en politisk seger.
I en rimligare värld borde det som Dixie Chicks och Beyoncé representerade på CMA, feminism och antirasism, vara den enda vägen framåt.
Men den dörren kan slå igen redan på tisdag, efter det amerikanska presidentvalet.
Markus topp 3
1 Louis CK (monolog hos Conan O’ Brien)
Den korta monologen om varför han tänker rösta på Hillary Clinton är, i all sin enkelhet, briljant. Grundtesen är att presidentens viktigaste funktion är att kunna ta skit och ändå göra sitt jobb. ”Vi har stått och spottat i hennes mun, och ändå reser hon sig upp och säger ’Det viktigaste för våra barn är att de har en sjukförsäkring och får en bra utbildning ...’” Trump? När han blir kritiserad ser han till att alla, precis alla, får betala.
2 ”Skam” (tv-serie)
Den norska tv-serien är antagligen landets nästa stora popexport. Extremt bra tonträff om några gymnasieelever och deras liv. Beroendeframkallande från första avsnittet.
3 ”Leaving the table” (låt, Leonard Cohen)
Balladen är skriven som en oskuldsfull gammal soul- eller doo wop-ballad, men här finns ingen drömliknande romantik. Blicken är 82 år gammal. Rösten låter ännu äldre. Det är ett avskedsbrev. ”I’m leaving the table, I’m out of the game.” Allt är sagt och gjort. Det finns varken ånger eller belöningar kvar. Är det så här det slutar? Skrämmande vackert.