Way Out West en viktig skolfröken
Något av det bästa med Way Out West är att festivalen inte bara underhåller utan även vill överraska och kanske rent av folkbilda lite.
Billy Bragg, Jonathan Richman och Ornette Coleman är lika viktiga för den här festivalen som något av toppnamnen.
Bra musikkritik handlar mindre om huruvida något är bra eller dåligt och mer om varför det är det. Det är när kritiken lyckas förklara varifrån något kommer och varför det möjligen har betydelse som den blir intressant att ta del av.
Man brukar prata om att sätta in musiken i ett sammanhang.
Det går kanske inte att kräva något liknande av en festival. Den som vet något om konsertbranschen vet att slump, tillfälligheter, tur och inte minst ekonomi till väldigt stor del styr vad som hamnar på svenska scener.
Men kanske är det därför man blir så imponerad av när en festival faktiskt lyckas hitta en ”journalistisk” linje i sina bokningar.
Roskilde har det där i ryggmärgen sedan länge och den kortlivade men älskvärda Lollipop-festivalen i Stockholm lyckades med samma sak i mitten av 90-talet.
I Sverige blir Way Out West allt bättre på just detta.
Det handlar om att inte bara leverera det största, nyaste och hippaste utan om att även sätta ett slags fond med artister som den större publiken kanske inte har blykoll på men som varit betydelsefulla vägar fram till det som händer nu.
Som en brittisk folkpunksångare från 80-talet vid namn Billy Bragg eller den evige kultartisten Jonathan Richman. Eller forne Sonic Youth-mannen Thurston Moore. Eller singer-songwritern Rodriguez, återuppväckt som artist efter 40 år tack vare svenske Malik Bendjellouls dokumentär ”Searching for Sugar Man”.
I särklass coolast är givetvis bokningen av Ornette Coleman. Saxofonisten som i princip på egen hand skapade begreppet frijazz i skarven av 50- och 60-tal med album som ”The shape of jazz to come” och ”This is our music” och senare spelade med både Grateful Dead och Lou Reed.
I sin respektlösa hållning till musikaliska konventioner var han mer punk och rock’n’roll än de flesta som någon gång sysslat med punk och rock’n’roll.
Fråga Way Out West-aktuella hiphopnamn som Common och De La Soul om Colemans betydelse och ni lär få euforiska hyllningar till svar.
Och det är givetvis inte en slump att det album som gav Refused legendstatus i hardcorehistorien heter just ”The shape of punk to come”.
Coleman spelar i morgon. Han har fyllt 82, så passa på att se honom.