En fräck dos av ärlighet fick Måns att fnittra

Helena Trus

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-07-11

Bengt Sändh fick mig att öppna ögonen.

Allsången förvandlades till ett ”kulturellt harmageddon”.

Jorå, Loreen gav mig, som vanligt, gåshud.

Ja, hade faktiskt velat ­höra Alexander Rybaks ”Fairytale”, för 1007 gången.

Men jag vill inte längre ”prata” om det uppenbara från gårdagskvällen.

Utan om trubaduren och författaren Bengt Sändh.

Pensionistan som numera bor på spanska Costa del Sol med hustru Barbro och tre hundar. En mångsysslare som bland annat jobbat som likbärare, turnerat med Lill-Babs och i dag odlar 18 olika chili.

Att gå in och läsa om honom på www är nästan lika spännande som att läsa om Harry ­Potter och döds­relikerna.

Denna 72-åriga mans klockrena kommentar inför fullsatt publik och miljoner tittare gick så där obemärkt förbi

i går.

”Allsång har jag aldrig tyckt om. Jag brukar kalla det för akustiskt gruppsex”.

Pryda Måns fnittrade lite lätt och gick vidare.

Vad jag har förstått så ogillar Bengt starkt att sjunga i grupp. Och jag kan förstå hans ambivalens kring detta.

Allsång är ju en intressant företeelse.

Det är som att det där lite pinsamma som händer (exempelvis den påtvingade gruppsången till ”We are the world”) i det klaustrofobiska karaoke-rummet skulle basuneras ut till miljoner åskådare.

Bland det ­värsta jag kan tänka mig att sitta där i publiken och plötsligt få en välanvänd mick upptryckt under ­nosen och en entusiastisk Måns Zelmerlöw som med hurtig blick säger ”sjung nu din lilla du, det är bara miljoner tv-tittare som kommer skratta åt din falsksång. Jag kan ALLA sånger utantill, ­hihi”.

Nåt i den stilen.

Diggiloo-gängets medley tog sedan min ambivalens till ”gruppgrejer” till en ny ­nivå. På scenen stod ett gäng hurtiga instruktörer till ett långt aerobicspass á la Friskis, med så där halvkass koreografi och lånade scenkläder från 80-­talets ”Love boat”.

Det akustiska gruppsexet övergick liksom därmed i det som journalisten ­Victor Barth-Kron satte ord på på Twitter - ”ett kulturellt harmageddon”.

Trots att gårdagens allsång var den mest fullspäckade och bästa hittills i år, var det ändå sekunderna med Bengt Sändh som gjorde intryck på mig.

Skulle dessutom vilja se hans liv skildras på film.