”Jag är exakt likadan – om inte lite bättre”
Publicerad 2016-02-05
Schlageraktuella Oscar Zia om att komma ut
Han visste inte hur han skulle berätta.
Men inför Melodifestivalen, och sig själv, vill Oscar Zia vara 100 procent sann.
– Jag tänkte ”kan jag vara flickidol och homosexuell?”. Jag visste inte om det gick, säger han till Nöjesbladet.
Oscar Zia skrev ”Human” när han fortfarande inte riktigt visste hur han skulle göra.
Berätta eller inte berätta? För vilka och på vilket sätt? Är han skyldig att göra det? Och om han är det, varför är han det?
Två veckor innan sitt framträdande i Melodifestivalen undrar han fortfarande. Men han väljer att berätta i ”Tampodden” på YouTube, och för Nöjesbladet förklarar han varför.
– När jag var liten, och sjöng och dansade, så fick jag höra att jag gjorde ”något ovanligt” eller ”onormalt”. Och det är det jag känner, att alla måste förstå att man är okej oavsett vad man gör. Och ända tills alla förstår att det är så, att det är okej att vara vem man vill och göra vad man vill, då måste vi ändå på något sätt fortsätta kämpa för det. Och då krävs det att folk kommer ut. Även om jag tycker att det känns så löjligt att jag vet inte vad…, säger han.
Hade du kunnat göra Melodifestivalen utan att komma ut?
– Nej. Den här låten är så pass personlig, den handlar om de här funderingarna. Vad är det som gör att jag behöver ställa upp på de här sakerna, vi är väl alla lika? Och jag kände bara att jag inte kan stå på scenen utan att känna att det jag gör är hundra procent sant.
”Inte i fas med mig själv”
Vi backar lite. Det här är andra gången Oscar Zia står på Melodifestivalens scen som soloartist. Han har haft samma skivbolag sedan genombrottet i "X-factor” 2012 men i dag, snart fyra år efter talangjakten på TV4, säger skivbolaget till alla som frågar att glömma allt de tror att de vet om 19-åringen från Skåne. Det här är en helt annan Oscar.
Och ska man kolla cv:t är det ett långt register att radera. Flickfavoriten från ”X-factor”, tvåan i ”Let’s dance”, popkillen med dansare som hamnade på en åttonde plats i finalen 2014.
– Allt gick verkligen i ett under den här tiden, men jag var absolut inte i fas med mig själv. Jag visste inte vad jag ville och tänkte bara ”då skiter jag i vad jag själv känner och hänger med bara”. Och jag ska säga att jag hade väldig roligt, jag ångrar ingenting, för jag hade inte varit här utan det. Men allt är en form av mognadsprocess, säger han.
”Tvungen att hitta på”
Popkillen var kanske inte så tuggummipoppig. Den straighta flickidolen var kanske inte så straight. Så han gjorde vad många andra gör. Ljög om hur många tjejer han hade legat med till sina vänner och svarade flytande på frågorna från journalister. Dejtade han henne eller henne? Ja, kanske det, blev svaret.
– Det var så i ett och ett halvt år. Jag var tvungen att försvara och hitta på. För jag var inte riktigt bekväm i det då. Bekväm i mig själv. Utan jag tänkte ”det är väl såhär det ska vara”. Kan jag vara flickidol och homosexuell? Jag visste inte om det gick. Och för att vara helt ärlig, i ettan på gymnasiet tänkte jag lite ”det här går över, det kommer bli bra. Jag kommer gifta mig med en kvinna och skaffa barn”.
När man håller något inom sig, oavsett vad det är, så är det ju ofta för att man är rädd för folks reaktioner. Vad var du rädd för?
– För det första var jag ganska rädd för min karriär något sätt. Att det inte skulle matcha min image som artist. Jag tänkte att det kanske förstör allting, och då är det bättre att jag inte säger någonting. För leva mitt liv kunde jag ju göra ändå.
Är du fortfarande rädd för det?
– Lite grann. Jag är rädd att det ska göra skillnad. Att det ska ändra på någonting. Att folk ska se mig på ett annat sätt. För jag har inte ändrat värderingar i livet, jag har inte ändrat mig själv eller min personlighet. Jag är exakt likadan, om inte lite bättre.
Står på scen 20 februari
Lördag 20 februari är det Oscars tur. För första gången på en artistkarriär som började vid 15 års ålder känner han att allt är allt hundra procent.
– Det är jävligt nervöst, det är på riktigt mer än någonsin. Men jag känner mig så säker i att det här är jag. Jag är ändå lite lyckligare och gladare den här gången, för att jag känner att allt går mer som jag vill.
Han förklarar att öppenheten var de ”sista fem procenten som krävdes för att han skulle vara fullständigt lugn och trygg”, även om det inte var helt självklart.
– För mig har det känts så fullkomligt onödigt att behöva prata, från början kände jag inte ens att jag behövde berätta för mina föräldrar. Jag vill inte sprida normen av att det ska vara ”en grej”, men jag kände en press när det började snackas om mig i branschen, säger han.
– Sen, jag hoppas ju att de som följer mig gör det för att de tycker om mig. Och jag kan inte gå runt och vara någon jag inte är för dem. När de är hundra procent sig själva mot mig, då måste jag kunna göra likadant. Vad är jag annars för förebild?
Fyll ditt Facebookflöde med glitter, glamour och Melodifestivalens all drama - följ ”VI som älskar schlager” på Facebook
Oscar Zia om:
Förra Melodifestivalen:
– Jag fattade att det inte skulle hålla till en bra placering i finalen. Jag var så jävla lycklig över att gå till final men sedan var jag bara så ledsen. Jag bröt ihop totalt efter sändningen, hela den veckan var den längsta i mitt liv. Jag fattade ju att det inte skulle räcka. Då funderade jag inte så myckte på att det framträdandet inte var jag, men det kände jag ju i efterhand.
Sitt nya lugn:
– Jag tror alla känner att jag har hittat den takt de ville att jag skulle ha från början, när jag bara stressade på allt. Jag har kommit till en plats i livet där jag känner mig lugn. Jag är 19 år, jag har hela livet på mig. Men det är klart, jag vill göra det här med musiken på riktigt nu.
Kärlek:
– Jag är singel, och det känns som att jag vill vara det just nu.
Pausen från musiken under sista året på gymnasiet:
– Jag kände mig totalt oinspirerad. Jag ville bara festa med mina vänner och gå i skolan. Så jag gjorde det. Jag var totalt ointresserad av musik. Det blev så påtagligt att det var ett jobb. Och det var väldigt bra att jag gjorde det. När jag tog studenten kände jag att jag hade blivit vuxen, att något hade hänt med mig. Och det var nog det jag behövde.