Europa kan gå miste om Ark
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
The Ark?...
Behöver återigen inte säga mer.
Återkommer till varför om ett par meningar.
Annars trampar finalrepetitionerna inte bara vatten. De har knappt öppnat ögonen och stigit upp ur sängen.
Alla artister vilar nånting.
Rösten, fötterna, lockarna, tårna, näshåren?…
Sen presenterar studiomannen Henke von Zweigbergk dagens sista repetition.
Han säger:
”Pass på. Musik om fem, fyra, tre, två, ett...varsågod.”
Då känns det plötsligt som att någon slänger in en tändsticka i ett gasfyllt rum.
Trots att The Ark mest lattjar runt.
Men i repetitionens sista tagning börjar den tre minuter långa glamrocksymfonin ”The worrying kind” att se ut som årets show igen.
Vartenda ”pam-pam”, riff, steg och ”yo-hoo” sitter perfekt.
Då hinner låten knappt börja innan resten av startfältet krymper till något så litet att det varken syns eller hörs.
Redan när det inledande och mullrande ABBA-partiet trycker bak mitt hårfäste ända ner till skulderbladen känns det att någonting helt annat står på scen. Något med en hetta och tyngd och intensitet som sällan brukar synas i Melodifestivalen. Eller rättare sagt aldrig.
Nej, det går inte att odla lika stora artister som Ola Salo i schlagervärlden eller ”Idol”-fabriken.
Ja, just därför vore det – med tanke på Melodifestivalens framtid och utveckling – välgörande om en rocklåt och rockgrupp från den riktiga världen sopade banan med konservativ schlager.
Men nej igen. Jag är inte alls säker på att The Ark vinner i morgon.
Vem som gör det kan vi spekulera om tills helvetet fryser till is, djävulen köper ett par skridskor, drar på sig en suspensoar och börjar spela bandy.
Men det vore synd om The Ark inte tog guld.
Då får Europa inte uppleva deras framträdande.
Det är fortfarande ett av tidernas bästa schlagernummer.