Ledsen, jag kan inte bli uppspelt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
HULTSFRED
Det dan före dopparedan.
Ett gäng unga killar i bar överkropp skjutsar en, hm, trött polare i kundvagn längs vägen till incheckningen.
Det går sådär.
Man kan säga ganska mycket om killar som skjutsar sina kompisar i kundvagnar. I bar överkropp.
Men det passar inte i tryck.
Just nu är denna scen nåt helt annat. Det är startskottet för de svenska popfestivalernas urmoder – Hultsfred.
Och jag önskar att jag kunde säga – håll i hatten.
Jag önskar att jag kunde skriva – nu åker vi och hej vad det går.
Jag önskar att jag kunde vara så uppspelt och entusiastisk att jag började låta som en dialog mellan Åsa-Nisse och Klabbarparn.
Ledsen, men jag kan inte.
Jag älskar den här festivalen, men precis som i fjol känns programmet ganska klent.
Hultsfred försöker fortfarande vara den största och bredaste festivalen, den som presenterar de häftigaste stjärnorna och de intressantaste nykomlingarna, den som försöker sammanfatta?…?allt.
En sån mix finns inte.
Vi som jobbar med att plussa pop har redan sett det mesta.
Och det känns som att festivaler som Accelerator och Way Out West har mer spänning och högre elektricitet.
Men jag hinner knappt skriva klart förra meningen innan de älskvärda metal-mupparna Kling och Grahn börjar babbla om håriga namn från helvetet som inte säger mig ett dugg.
Så visst kommer vi även i år att få se häpnadsväckande konserter på scener som verkar vara döpta efter svenska pizzor:
Atlantis, Pampas och Hawaii.
Aftonbladets rockrecensent Håkan Steen är givetvis på plats. För 21:a året i rad.
Meddelas på detta sätt.
Och med en applåd.
3 konserter
