Malin Mendel: Hade så ont att jag skrek rakt ut
”Världens sämsta indier”-programledaren om nära döden-upplevelsen
Uppdaterad 2023-11-14 | Publicerad 2023-03-14
Hon åkte till Nepal men drabbades av svåra magsmärtor på väg upp till Himalaya.
Till slut var ”Världens sämsta indier”-aktuella Malin Mendel bara timmar från att dö.
– En natt hade jag så ont att jag skrek rakt ut.
Som barn fick hon lämna den trygga tillvaron på idylliska Tjörn på Västkusten för ett liv Pakistan. Men Malin Mendel blev som besatt av kulturen, kaoset och folket – och inte minst av maten som andades allt annat än bleka snabbmakaroner och köttbullar.
Sedan 2005 är Malin Mendel stationerad som utrikeskorrespondent för SVT i Indien och är i skrivande stund tillsammans med David Batra aktuell med den tredje säsongen av tittarsuccén ”Världens sämsta indier”.
Fick kontakt via Anna Kinberg Batra
– Under den första säsongen var jag hans indiska guide när han ville hitta sitt indiska jag och under den andra säsongen försökte han göra en ståuppkarriär där. Den här gången tar jag honom till en liten by där vi öppnar en restaurang. Då ska han bli indier på riktigt och det händer ganska mycket. Men det här är den sista säsongen för här sluts nämligen cirkeln, säger Malin Mendel över en kopp grönt te och förklarar att det var ytterst nära att serien inte blev av överhuvudtaget:
– Allt började med att jag ville göra ett matprogram om Indien och idéen kom ganska långt, men till slut blev det istället ”Kinas mat” som var jättebra. Då funderade jag på att vore bra att ha med en kändis. Personen måste såklart ha en koppling till Indien, vara kille och gärna rolig. Då fanns det ju en person, men jag hade ingen aning om hur jag skulle få kontakt med honom. Men allt löste sig tack vare att jag träffade Davids fru Anna Kinberg Batra på ett ambassadmingel.
– Det visade sig sedan att Davids pappa brukade mobba honom när de kollade på nyheter som jag gjorde från Indien. Han brukade säga ”kolla den där blonda kvinnan, hon klarar sig hur bra som helst där. Du skulle inte överleva en dag för du är så sönderklemad här i Sverige”.
”David är fasen ingen bra indier”
Med det sagt, exakt hur sopig var David som indier?
– Han var så eländigt dålig. Haha! David är fasen ingen bra indier, men han är rolig och bjussar på hur dålig han här. Men jag älskar att jobba med honom. Vi vill fortsätta jobba ihop och har faktiskt lite idéer.
Umgås ni privat?
– Ja, det gör vi och jag brukar säga till David att jag ser på honom som en lillebror. Jag älskar honom väldigt mycket, men tycker också han är ganska jobbig – men rolig.
”Våra barn är halvt uppvuxna i Indien”
Du är tillbaka i Sverige igen, hur känns det?
– Jätteskönt. Framför allt för att min man och våra barn är här och nu för tiden är de i Sverige hela tiden. Många undrar hur vi löser logistiken, och det gör även vi. Men min man är författare och har kunnat följa med till Indien i alla år och våra barn är halvt uppvuxna i Indien. Nu är de 16 och 20 år, men de första tio åren drog jag med dem på Bombays gator, så de är inte så lättskrämda. Men för dem är Indien inte alls exotiskt, det är bara vardag. De har däremot alltid haft en fot i svensk skola och vi har haft med oss svenska böcker dit så de har klarat sig bra.
Hur funkar det för dig och maken när du borta så mycket?
– Jag tror inte det skadar att längta efter varandra. Men varje år bestämmer vi oss att det måste vara slut på det här, men så blir det ändå en variant. Jag kanske är i Indien mellan november och februari och så kommer Stephan och barnen dit sex veckor runt jul. Men det är svårt att bara dimpa ner i Indien och göra reportage, man får många idéer av att bara vara där.
”Vi levde i en liten bubbla”
Som liten flyttade du och familjen som sagt till Pakistan, hur kom det sig?
– Pappa jobbade på Volvo och tillsammans med Sida skänkte de gamla vänsterstyrda bussar till Pakistan och hans roll var att få ordning på logistiken. Det var så underbart. Maten, alla armband och långa slöjor… Då var jag i prinsessåldern och frossade i det där och blev verkligen förtjust direkt. Jag har dessutom alltid identifierat mig med pappa och han reste mycket i sitt jobb och äntligen fick jag också följa med ut i världen.
Upplevde ni en kulturkrock?
– Nja, vi levde i en liten bubbla och gick på en amerikansk skola med diplomatbarn som säkert var jättedyr och med extrem pakistansk överklass. Eftermiddagarna tillbringade vi på en golfklubb med swimmingpool. Folk tror att det är så vi lever i Indien nu, men så ser mitt liv verkligen inte ut. Vi har alltid bott extremt enkelt.
Omöjligt att få fast jobb på SVT
Var det tiden i Pakistan som renderade det framtida journalistintresset?
– Absolut. Men jag ville bli upptäcktsresande och fotograf. Jag filmar och redigerar mina inslag själv och har alltid gjort det. Men att jag skulle hamna i Indien var mer en slump. Jag ville bli utrikeskorre, men på den tiden var det mest män som var 60-plus som krönte sin karriär med det. Jag kom till SVT som praktikant och fick höra att det var omöjligt att få ett fast jobb. Det var därför jag började frilansa och åkte iväg på reportageresor som jag bekostade själv. Jag åkte bland annat till Burma, men det finns ju en gräns för hur många reportage SVT vill ha därifrån på ett år. Med Indien var det däremot inte så. Men det är ännu mer intressant nu, Indien har verkligen förändrats under de 17 år som jag har varit där.
På vilket sätt?
– I början kanske jag gjorde fem reportage på ett halvår om barnäktenskap och sådant. Men nu är det mer världspolitik och ekonomi, Indien är ju världens femte största ekonomi och en global spelare.
”Man måste omfamna kaoset”
Vad är det bästa med landet enligt dig?
– Många saker. Det är både asjobbigt och ashärligt. Jag älskar att människorna är så oförställda, det är inte så formellt. Det är också tacksamt att filma med alla färger och kontraster. Jag skulle aldrig klara av att vara korre i Östeuropa där allt är grått. Även maten är ju det. Sedan gillar jag att det är galet kaos. Men man måste omfamna kaoset och inte fightas mot det, då skulle man bli knäckt. Man får bara försöka garva åt det.
Är du mest svensk eller indisk i själen?
– Jag är nog ändå mest svensk. Ibland blir jag mobbad av mina indiska kompisar när jag vill vara för mig själv och tycker att vi ska hålla oss till den plan som vi har bestämt. Men jag har också tagit till mig jättemycket från deras sätt och kultur.
”Att skriva matböcker är inte så lukrativt”
En födkrok har också blivit att skriva matböcker?
– Det är min passion och hobby. Men egentligen går man back på det, att skriva matböcker är inte så lukrativt. Men det är väldigt roligt och det är noll prestationsångest.
Efter din journalistutbildning åkte du ensam till Nepal och drabbades av svåra magsmärtor, berätta?
– Det var monsunperiod i Nepal då och allt var stängt, men jag hittade en guide och bärare som kunde ta mig upp till Himalaya. Men jag fick fruktansvärt ont i magen och kräktes och när vi kom till en by fick jag lägga mig. Hela min mage svullnade upp och det såg ut som jag var höggravid eftersom den var så inflammerad. Jag fattade att det var blindtarmen och åt antibiotika som jag hade med mig. Det gjorde att jag överlevde, den spräcktes inte helt. Hade den brustit så hade jag dött.
”De gav mig massa morfin”
Vad hände sedan?
– Jag var där i någon vecka och jag låg där i skjulet bland råttor, ormar och kackerlackor. En natt hade jag så ont att jag skrek rakt ut. Då kom bäraren som var 17 år och lyfte upp mig och lade mig bredvid hans sovsäck. Han vyssjade mig som ett barn. Sedan fick han bära ner mig för berget. Jag var så svag och mager och kunde inte gå. När vi kom till sjukhuset låg han bredvid mig på golvet.
Hur rädd var du?
– Jag var så jävla rädd. De gav mig massa morfin, men hade ingen möjlighet att operera mig. Enda sättet var att ta mig till Katmandu, men jag hade knappt några pengar och ingen taxichaufför ville köra mig eftersom jag kunde dö i bilen. Till slut gick en person med på det och körde dit mig för de få dollar som jag hade. Jag satte mig på sjukhustrappan men personalen var iskalla, ”no cash, no care”. Jag grät och skrek så mycket och till slut tog de in mig.
”Har aldrig kommit tillbaka till mitt forna jag”
Hur illa ute var du då?
– Det var nog hur illa som helst och det handlade nog om timmar. Jag var dessutom extremt undernärd. Än idag väger jag 10-15 kilo mindre än vad jag gjorde innan det hände. Jag har aldrig kommit tillbaka till mitt forna jag.
Väl hemma, ifrågasatte du vad du skulle göra framöver?
– Då var jag bara överlycklig över att vara hemma. Jag bodde hos pappa hela sommaren eftersom jag var så svag och knappt kunde gå. Men alla människor var ju så otroligt snälla mot mig, mer än vad de hade behövt. Den 17-årige bäraren räddade livet på mig utan att få något för det. Men jag tror allt det där gjorde mig ännu mer taggad.
Var kommer ditt driv ifrån?
– Jag vet inte. Vad är det jag egentligen försöker bevisa? Men det är något med spännande saker, och det finns en idé om att aldrig ge upp.
Malin Mendel om…
…hur hon och maken träffades
– Jag blev attraherad av honom redan på inträdesprovet till Journalisthögskolan. Han var mörk och hade ett lite annorlunda namn. På insparksfesten blev vi ihop. Sedan dess har det varit vi bortsett från ett break när vi flyttade från Göteborg till Stockholm. Det blev en otrolig kalldusch för oss. Det var så hårt och humorlöst.
…hon möter fördomar i Indien
– Nej, de flesta tycker det är jättespännande och är väldigt nyfikna. Urbana medelklassindier är mer världsvana än vi och man känner sig som kusinen från landet. Men ute på landsbygden kanske de aldrig har träffat en vit människa. Det kan hända att jag intervjuar någon och så känner jag hur någon tar mig på håret. Då är det ett barn som inte kan hålla sig.
…”Världens sämsta indier”–succén
– Jag tror det är en kombination av humor och fakta. Man lär sig saker och blir även lite överraskad. Jag får också berätta saker om Indien som inte passar i ett nyhetsformat, men som ändå är spännande. Sedan gör David det väldigt roligt.
Fakta: Det här är Malin Mendel
Namn: Malin Johanna Mendel
Född: 5 juni 1972 på Tjörn.
Familj: Maken Stephan och två barn.
Karriär: Journalist, har rapporterat från bland annat Burma, Thailand, Nepal, Sri Lanka och Turkiet. Är sedan 2005 SVT:s utrikeskorrespondent i Indien. Tilldelades Stora Journalistpriset 2019 i kategorin Årets förnyare för arbetet med ”Världens sämsta indier”. Har skrivit flera matböcker.
Aktuell: Med den nya säsongen av ”Världens sämsta indier” på SVT.