Den otroliga missen om Pink Floyd
I veckan bytte Pink Floyd profilbild i sina sociala medier.
Anledningen var att det är 50 år sedan som rockbandet släppte albumet ”The dark side of the moon”.
Eftersom klockan är 2023 blev resten en komedi.
Profilbilden är en logotype.
En vit triangel mot svart bakgrund och siffran 50. Inga konstigheter, kan tyckas.
Enda problemet är att nollan innehåller regnbågsfärger. Kommentarerna på Facebook och Twitter blev därefter.
Vad är grejen med regnbågen? Har Pink Floyd sålt sin själ och blivit woke? Vissa fans efterlyste en heterosexuell flagga i stället, i jämlikhetens namn. Andra lovade att aldrig mer lyssna på dem och avfärdade Floyd som jubelåsnor. Det här var droppen. Vilket skräp.
Allting var ytterligare ett skäl att börja skrattgråta igen.
För att det inte ska bli några missförstånd här:
Profilbilden syftar på omslaget till ”The dark side of the moon” där ljuset bryts genom ett prisma. Det har, tro det eller ej, faktiskt inget med Prideflaggan att göra. Omslagets designades av George Hardie och var framför allt inspirerat av ljusshowen under bandets konserter.
Att just Pink Floyd skulle vara gayaktivister, som om det vore något fel, är roligt i sig. Det är svårt att hitta ett mer straight rockband sedan 1973. Sedan tvivlar jag inte ett ögonblick på att de stenrika herrarna var och är betydligt mer humana än sin mest homofoba publik. Det är inte ett dugg svårt att föreställa sig hur David Gilmour spelar sitt fantastiska gitarrsolo i ”Comfortably numb” under en stor och regnbågsfärgad discokula för att stötta lbtqi-rörelsen.
Det fanns dock några stycken som har koll på ”The dark side of the moon” eftersom albumet har sålt i 45 miljoner exemplar. Kommentarsfälten blev snabbt ett julbord av sarkasmer och ironi.
Flera hatkommentarer var dessutom så hysteriska att de inte kan vara på riktigt. Vissa vill bara jävlas. Jag förstår personen som efter ett tag skrev ”Jag fattar inte om någon av er mer menar allvar eller inte längre.” Det är i mångt och mycket en storm i ett litet transparent optiskt element.
Diskussionen övergick hyfsat snabbt till mer bekanta Pink Floyd-ämnen. Många frågade sig hur den nya jubileumsboxen med ”The dark side of the moon” kommer att kosta runt 3000 kronor. Är det rimligt? Räcker det inte med att äga den gamla ”Immersion”-lådan? Hur annorlunda och bättre kan ljudet bli? Och varför släpps inte Atmos-versionen av albumet separat?
Men om Pink Floyds profilbild, och en 50 år gammal skiva, kan orsaka den här dumma vreden är det svårt att föreställa sig hur mycket hot och hat de som verkligen kämpar för en mer rättvis och regnbågsfärgad värld utsätts för i dag.
Det är en mental istid.
Enda som fattas är väl att högern, det är nästan alltid personer långt till höger som kulturklantar sig värst, förklarar krig mot naturen. Jag kan se framför mig hur de demonstrerar mot ljusfenomenet på en äng i framtiden.
Några av dem svingar kanske också på de sista ålarna i Blekinge.
