Glöm aldrig att ”Jag och min far” är Olles
Läs Håkan Steens krönika
Det är givetvis kul om tolkningarna i ”Så mycket bättre” sprider Olle Ljungströms låtar till helt nya lyssnare.
Men vi får hoppas att de inte börjar betraktas som de definitiva versionerna.
För ingen sjunger Olle som Olle själv.
Allt sitter ihop, det vet vi ju. Hos de riktigt stora artisterna finns deras hela historia och emotionella bagage med i upplevelsen när vi lyssnar på musiken och texterna.
Ta bara Olle Ljungström. Hans briljanta melodikänsla skaver mot texter som pendlar mellan drabbande hudlöshet och en ständig känsla av att han kanske driver med oss.
Låtarna sitter extremt mycket ihop med artisten. Det gör honom svårtolkad, vilket inte minst märktes på hyllningsskivan ”Andra sjunger Olle Ljungström” härom året.
I årets ”Så mycket bättre” adderar Olle Ljungström en välbehövlig dos oförutsägbarhet till all tillkämpad trivsel, så det går inte att låta bli att titta.
Samtidigt är artisterna valda för att skapa en mix som genererar ”bra tv” snarare än odödlig musik, och när det var Olles dag i lördags blev det extra tydligt.
Visst, fick Darin en enda 15-åring att hitta in i Ljungström-världen är jag den förste att applådera.
Men även om hans discofierade ”En apa som liknar dig” precis som övriga versioner var välgjord lät den helt harmlös, inte det minsta giftig eller skev.
Och den hyllade Magnus Uggla-tolkningen av ”Jag och min far”?
Well, nog greps även jag av att Uggla vågade öppna upp och bli personlig, men när han Uggla-sjöng sin minneskavalkad och rätade ut arrangemanget med en begravningsmarsch blev det en Uggla-låt med Uggla-temperament. Allt det där tvetydiga, vackert tillbakahållna, allt som gör originalet till en av klenoderna i Ljungström-katalogen, svepte ut i gotlandsnatten genom ett öppet fönster.
Efter Septembers hit minns folk knappt att ”Mikrofonkåt” är Petters låt.
Det vore olyckligt om något liknande hände med ”Jag och min far”.