Visst är det Josh, Sam och CJ jag ser i baren
WASHINGTON. Om man vill att det ska vara precis som på film och tv.
Om man har romantiska föreställningar om livet i maktens Washington.
Om man är ute efter Josh Lyman-vibbar.
Då ska man gå på Old Ebbitt Grill.
Allt det där stämmer förstås in på mig.
Jag vill alltid att det ska vara som på tv, jag kan romantisera en tändsticksask från en Seven-eleven på Pennsylvania Avenue och jag praktiskt taget lever för att få förnimma stämningar från Josh Lymans liv.
Så mina besök i den amerikanska huvudstaden inkluderar alltid minst ett besök på Old Ebbitt.
Det är ett stort schabrak till krog på femtonde gatan, mitt emot finansdepartementet och bara ett hyggligt kast med en bunt promemorior från Vita huset.
Maten kunde vara bättre – även om de kan få till en bra krabb-cocktail – och drajjorna torrare, men det är inte för maten och drycken man går dit. Det är för stämningen, för att få lukta och känna på en krogklassiker som i princip härbärgerat varenda amerikansk makthavare sedan the founding fathers gick i blöjor.
Jag var där bara häromkvällen och hade en rent magisk stund i min ostron-smaskande ensamhet.
Vid bordet intill satt en samling ungblod – killarna med uppkavlade skjortärmar och Heineken-flaskor i nävarna; tjejerna i ärtiga klänningar och fingertopparna på kanten av cosmopolitan-glas. Volontärer, bestämde jag. Såna som Monica Lewinsky. De tjattrade uppspelt och försökte impa på varandra med stories från sina tillfälliga jobb på olika departement.
I baren förde en sjavig, halvgrå typ i sliten kavaj, förmodligen journalist på Washington Post, samtidigt över ett kuvert till en misstänkt deep throat som försökte låtsas som att han inte såg och i skuggan från den mörka mahogny-panelen vid ena fönstersmygen skrattade två lobbyist-sprättar i dyrbara kostymer åt en senator de lyckats dupera samma eftermiddag.
Sen såg jag dem, inne i sidobaren till vänster om entrén. Josh, med Toby Ziegler och Sam Seaborn och CJ och undrar om inte Donna var där också. De satt vid ett runt bord, framåtlutade och djupt involverade i ett lågmält, nästan viskande samtal. Nåt var fel, kanske hade fler uppgifter om president Bartlets hälsa börjat läcka ut. Toby sippade på sin bourbon och himlade klentroget med sina misanstropiska ögon.
Själv smetade jag pepparrot på ytterligare ett ostron och tänkte att man alltid borde äta middag på Old Ebbitt.