Från OBS-kliniken till Ovala rummet
Läs Per Bjurmans krönika
WASHINGTON. En dag står det en elev från gamla OBS-kliniken på Maserskolan i Ovala Rummet och lyssnar på Barack Obama.
Det blir inte alltid som man tror.
Tanken slår mig just som jag kliver över tröskeln till världens mest mytomspunna rum och efter mycket tydliga instruktioner från barska Secret Service-agenter tar plats bakom en av de där sofforna man sett på bilder att exempelvis Kennedy-bröderna förde lågmälda samtal i under Kuba-krisen.
I en fåtölj en meter till höger, vid ena änden av sigillet i Ovala rummet-mattan, sitter Barack Obama och ser trött ut.
För 27 år sedan var det Göran Tägström, hårdför lärare för de femtonåriga busarna på Maserskolans OBS-klinik, som satt på samma avstånd och var lika trött.
Fast av andra orsaker.
Obama slits ner av våldsamma strider om allmän sjukvårdsförsäkring, finansiella stimulansåtgärder, Afghanistan, klimatkris, och illegal invandring.
Tägström försökte få ordning på mig och ytterligare några obstinata skitungar.
Det var säkert inte mindre påfrestande.
Jag tillhörde ingalunda stammisarna på den där kliniken, så hårt kan jag inte kokettera med min bakgrund. Men jag befann mig under nionde årskurs i en sen trotsålder och lyckades medelst outhärdlig dryghet göra mig så omöjlig hos fysiklärare Larsson och teckningsdito Carlsson att jag understundom fick gå till Tägström när de försökte hålla lektioner (Carlsson kan jag rentav ha låst in i en monter utanför klassrummet, men det tar vi inget extra för).
Det var tillräckligt illa för att alla inklusive jag själv skulle slå fast att jag aldrig skulle komma att ta mig nånstans här i livet.
Men nu står jag här, en meter från världens mäktigaste man och fipplar med en intervjubandspelare.
Egentligen borde jag förmodligen fortfarande vara hänvisad till någon form av klinik, men det är likafullt svårt att inte låta bli att tänka tanken:
Det blir inte alltid som man tror.
Att så mycket dessvärre inte hänt sedan Carlsson stod och bankade på glaset i montern utanför teckningssalen bevisas hela tiden under mina två dygn i Vita huset.
Jag går ju bara omkring och medelst tonårig upphetsning prickar av ”West wing”-referenser hela tiden.
Där, i tempelgången, minns jag att Bartlet och Leo höll sitt katekesförhör med Hoynes efter otrohetsaffären, genom en korridor tycker jag mig kunna se dörren till Josh Lymans kontor och i brefingrummet, det eländiga lilla kyffet, är det bara den pli Göran Tägström ändå lyckades plantera in som inte får mig att börja skrika CJ! CJ! CJ!.