Det går att tacka nej till dödandet

Kristin Lundell

Kristin Lundell om att äta djur

De får halsarna avskurna, gasas ihjäl eller dödas med bultpistol.

Människans grymhet syns varje dag i köttdiskarna.

Tack gode gud för att Morrissey finns.

Det är slutet av oktober och i Wiens pampigt utsmyckade konserthus står en publik och tittar på en film.

Där på duken visas hur kor får sina halsar avskurna.

Förtvivlade kalvar slits från sina mammor för att tas om hand av en bultpistol i pannan.

Smågrisar kastreras utan bedövning och kycklingar paketeras som pantade läskburkar.

Det är vardag i djurfabrikerna.

Under bildduken står Morrissey och tittar upp mot filmen.

Kvällens konsert är på väg att ta slut och sist ut före extranumren är ”Meat is murder” - den låt som avslutar The Smiths skiva med samma namn.

Så vidare trevligt är det givetvis inte.

Det är inte heller poängen.

Tänk er att Bruce Springsteen skulle göra en sådan sak.

Avbryta sin hitparad för att visa en sex minuter lång film om våld som vi varje dag väljer att tacka ja eller nej till.

Tänk om Bossen - enligt ryktena är ju också han vegetarian - skulle ta öppet parti för djuren på sina konserter.

Om han krävde att de enda skinkor som skulle få skakas på sina spelningar var Little Stevens.

Om han lät drömmarna om nationaldagens barbecuegrillar kvävas av bilder inifrån slakterierna.

Om han stekte hela stämningen på Friends arena.

Så ljuvligt det skulle vara.

Men också osannolikt. Det blir inga folkfester där Morrissey drar fram.

Han bryr sig inte om ifall han dödar trivsamheten.

Det har han aldrig gjort.

Det är därför vi är så många som älskar honom.

Den 55-årige britten missar aldrig en chans att dra en lans för djuren.

När Morrissey häromåret medverkade i Stephen Colberts talkshow krävde han att hela byggnaden skulle vara köttfri under dagen som han befann sig där. Det är sedan länge köttförbud på hans spelningar och när han spelade på Scandinavium tvingades McDonald’s att hålla stängt under konserten.

Morrissey ställer sina krav.

Det hedrar honom.

Det var en fantastisk Morrissey-konsert i Wien.

”The queen is dead”, ”Asleep”, ”Suedehead” (för första gången på sju år!), ”Yes I am blind” (för första gången sedan 1991!), ”How soon is now?”, ”Trouble loves me” och ”Everyday is like sunday”.

Trots allt ovan var den mäktigaste stunden ändå ”Meat is murder”.

Den var så brutalt otäck att den tog sig igenom alla kroppens skyddsbarriärer.

”Meat is murder” åskar av dödsångest.

Jag hoppas att han spelar den och visar filmen när han kommer till Lund i kväll.

Som en påminnelse om något som vi alla redan vet.

I februari firar både låten och albumet trettio år.

Mycket har hänt sedan 1985 men alldeles för lite har också hänt.

Tur då att Morrissey inte ger upp.

Att han fortsätter.

För han nöjer sig inte med att under sin karriär ha räddat miljontals olyckliga människosjälar. Han tar också på sig ansvaret att kämpa för dem vars liv betraktas som en förbrukningsvara.

Det går att tacka nej till dödande.