Mad men klär ej i 70-talskostym
Karolina Fjellborg tycker serien slutar i grevens tid
Att Don Draper och hans kollegor tar farväl är sorgligt. Men bra.
För 70-talet klär inte ”Mad men” något vidare.
På söndag påbörjar ”Mad men” sitt avsked i Kanal 9.
Det första av de sju sista avsnitten – ”Severance” – är, som väntat, ett melankoliskt litet konstverk. Och våra bekanta i reklambranschen är, naturligtvis, fortfarande eländiga och olyckliga.
Men en sak som är slående, är att bedrövelsen nu är betydligt mindre välekiperad.
Förfallet på stilfronten har visserligen pågått ett tag, i takt med att 60-talet närmat sig sitt slut. Men nu, när vi är framme i april 1970, är det inte bara suputen Don Draper – vars sexuella eskapader når en ny, smutsig bottennotering i en mörk gränd – som svajar betänkligt, utan hela kostymavdelningens fingertoppskänsla.
”Kostymerna, håret, makeupen och mustascherna ... De är alla subtila ledtrådar till att vi har tagit ett stort kliv framåt”, säger producenten och regissören Scott Hornbacher i en artikel i The Hollywood Reporter.
Subtilt säger han. Snudd på 70-talsmaskerad, tänker jag.
Jag behöver knappast be er att notera den allt odrägligare Roger Sterlings ansiktsbehåring, för den går inte att missa.
Och Stan Rizzo ... Ja, det är mycket som händer i den outfiten.
70-talet klär helt enkelt inte ”Mad men”. För medan känslan för, och tyngden på, stil och mode alltid har varit ett av seriens signum och en av dess många styrkor, blir det ett problem när kläderna och håren snor för mycket fokus. Blir lustiga.
Och här är det verkligen på gränsen.
Så hur mycket jag än kommer att sakna ”Mad men”, blir det bra med ett avslut här. Några år till in på 70-talet hade varit förödande för seriens stilarv.
Och jag vill inte ens tänka på vad 80-talet skulle kunna ställa till med. En allt plufsigare Don Draper i vit kostym. Joan Harris i spretlugg.
Med det sagt, är ”Mad men” fortfarande ett mästerverk, några tvivelaktiga stylingbeslut till trots. Och det är hisnande att tänka på att det fortfarande inte är en enda av skådespelarna som har vunnit en Emmy för sina prestationer.
Det måste vara ett av de skamligaste förlorarstråken i galans historia. Och den enda rimliga förklaringen till det, är att skådespeleriet har hållit en så genomgående hög kvalitet att det har tagits för givet.