”Det var 4-5 piller och en halv flaska whisky – om dagen”

Pernilla Ericson

Christer Sandelin om ”Så mycket bättre”, tablettmissbruket och skilsmässan

Augusti 2010. Den norska artistgalan firar 1980-talsnostalgi. Bakom scenen får popstjärnan Samantha Fox hjälp att trä på sig ett rosa linne med trycket ”I love the 80’s”. Hon sträcker armarna mot taket.

Plötsligt: Christer Sandelin rusar fram. Han rycker ifrån henne plagget och drar det retsamt över sitt eget huvud. Sedan spexar han för artisterna och dansarna i rummet. Skratt och applåder.

Samantha Fox står i behå. Hennes fru Myra Stratton jagar Sandelin, hotar honom med stryk. Han går ut på scenen i finalnumret, iklädd Samantha Fox linne.

Morgonen efter vaknar Christer Sandelin på hotellrummet iklädd ett tajt, rosa linne med trycket ”I love the 80’s”. Han har ingen aning om hur han har fått det. Eller hur han kom hem.

– Allt det där har jag fått återberättat för mig. Det mest ångestframkallande med tablettmissbruket var minnesluckorna, säger sångaren och låtskrivaren Christer Sandelin, tillbakalutad i ett bås på en restaurang i Stockholm.

– Hela maj är en dimma. Augusti likadant. Jag kan se i kalendern att jag har varit och spelat, jag har stått på en scen, men det är som raderat ur mitt minne.

På 1980-talet skapade han tonårshysteri i synthpopbanden Freestyle och Style. Låtar som ”Vill ha dej”, ”Fantasi” och ”Dover-Calais” toppade listorna. Som soloartist hade han varierad framgång, både Tracksettor och floppar. 2000-talet bjöd på comebacker och nostalgiturnéer, sedan var det länge tyst om Christer Sandelin.

Nu är han en av sju huvudpersoner i tv–serien ”Så mycket bättre”, där svenska artister möts under en vecka på Gotland, för att samtala om livet och tolka varandras låtar. Första avsnittet lockade 1,4 miljoner tittare, det både hyllades och väckte diskussion.

Christer Sandelin talade öppet i media om sitt beroende av sömntabletter och antidepressiva. Var det rätt att placera honom framför kamerorna i det tillståndet? Han lutar sig framåt, knäpper händerna på bordet.

– Det var när jag var på Gotland, med ”Så mycket bättre”, som jag kom till insikt om att jag ville leva. Jag berättade allt om min situation för de andra. Och det var en sådan lättnad att få prata, jag hade hållit mig undan från mina närmaste vänner, jag skämdes för hur lågt jag hade sjunkit.

Christer Sandelins ofta guldkantade väg är lika kantad av tabletter. När Freestyle-keyboardisten Anders Uddberg avled, bara 24 år gammal, drabbades Christer Sandelin för första gången av panik-ångest. Ett skräcktillstånd som sedan återkom, igen och igen.

– Jag kände det som om hjärtat höll på att sprängas i bröstet, att armarna domnade, att jag skulle dö.

Attackerna behandlades med Valium, som senare ersattes av den starka, ångestdämpande medicinen Temesta. På 1990-talet började han äta antidepressiva. Det tog bort både topparna och dalarna.

Han sov allt sämre. Fick sömntabletter.

Men Christer Sandelin fungerade. Han arbetade som artist och låtskrivare, investerade rätt, hade vänner och familj. Med fästmön Christa fick han en dotter och en son. Paret höll ihop i 19 år. Kraschen kom när paret gick isär.

Du och din fästmö separerade i april.

– Vi hade hållit ihop – för barnens skull – alldeles för länge. Vi försökte och försökte att få det att fungera i sex års tid, men det gick inte. Därför var jag till slut otrogen, jag sökte kärlek från en annan vuxen människa. Det var fel, jag borde ha avslutat min och Christas relation först.

Vad hände?

– Jag träffade den tjejen några gånger. Det tog slut när Christa tittade på min mobiltelefon, och såg ett sms från henne. Helvetet brakade löst. Det var mitt fel och jag tar på mig hela skulden. Det blev en dyr skilsmässa – men hon är värd varenda krona. Vi har delat så mycket och vi har fortfarande barnen tillsammans.

– Det var smärtsamt att sälja vårt vackra hus. Det fick stor uppmärksamhet att det gick för 27 miljoner kronor, men för mig var det mitt hem. Jag trodde att jag skulle bo där i resten av mitt liv. Jag flyttade in på hotell.

Och då hände något med dig?

– Jag mådde dåligt och längtade hem. Det var då missbruket tog fart, det blev bara mer och mer. Sömntabletter, alkohol och starka ångestdämpande.

– Läkarna sa hela tiden ”Du får inte dricka alkohol, det är förödande”. Och jag ljög. ”Absolut inte”. Det var 4-5 tabletter av varje sort om dagen, och en halv flaska whisky, jag kände ”nu får det gå åt helvete, jag skiter i allting”. Minnesluckorna gjorde mig livrädd.

Du var i Oslo och slet av Samantha Fox linnet utan att minnas det efteråt. En månad senare var du på Gotland med Thomas di Leva, Petter, September-Petra, Plura, Lasse Berghagen och Lill-Babs. Inför alla kameror.

– Det var ju inte Robinsonön direkt. Jag fick ju så otroligt mycket mänsklig värme, alla stöttade mig, jag mådde så bra där. Innan dess var livet som ett svart hål, enda ljuspunkten var barnen, annars såg jag inte någon glädje i något.

Petter fick väcka dig i första avsnittet.

– De klippte in något som hände under tredje dagen, det passade väl in där. Jag gick och lade mig och tog sömntabletter, jag hade fått öronskydd eftersom de soundcheckade inför spelningen. Men problemet var att det avlöstes in ett nytt filmteam – som inte visste att jag skulle sova. Det nya teamet försökte väcka mig när jag bara hade sovit 45 minuter. Jag vaknade som i en dimma av att Petter kramade mig, jag var helt borta av sömntabletterna, trodde att det var mamma som kommit för att väcka mig.

– Det var skitroligt när jag såg det på tv. Jag har aldrig sett mig själv så där.

Vilka kom du närmast?

– Petra, Thomas och Lasse pratade jag mest med. I början visste jag inte var jag hade Petter. Han har ett stoneface. Så jag var lite rädd för honom, och tänkte ”hoppas jag inte säger något fel så att han blir förbannad”. Men när vi lärde känna varandra insåg jag att han har en tuff framtoning, men är en jättemjuk kille.

Vad hände bakom kulisserna?

– Vi hade alla våra ”bryt”. Som när det var teknikstrul så att de inte kunde börja filma middagen. Vi fick vänta. Lasse Berghagen fick extremt blodsockerfall och blev skogstokig. ”Nä, nu får de faan vara klara med den där kamera-jäveln! Jag vill ha käk!” och slog näven i bordet.

– Alla lyckades göra bort sig med ”myggorna”, de små mikrofonerna vi alltid hade på oss. Vi gick på toaletten med mikrofonerna på, vi pratade om att luras med kamerateamet, och sedan stod de där, skrattade och hade hört allt.

Hur var det att lämna Gotland?

– Efter ”Så mycket bättre” blev det så tomt, vi fick fruktansvärd abstinens efter varandra, vi ringde och sms:ade. Jag fick sms från Thomas senast i går.

När du kom hem blev du konfronterad av dina vänner.

– Ja. Det var Tommy Ekman och alla de som stått mig närmast under åren, i en grupp, för att be mig att börja kämpa mot missbruket. De var tuffa mot mig, men de sa också rörande saker, som ”Vi känner inte igen vår vän, du är inte här längre”. Och jag kände själv att jag måste ändra på det här, bli fri från tabletterna. Det var då jag bestämde mig.

Vad gjorde du?

– Jag ringde till Sabbatsbergs sjukhus och bad om hjälp. Åkte in på rehab. De ville att vi skulle sova två och två, men jag vägrade, sa att jag betalar vad som krävs, bara jag får ett eget rum.

– De första dagarna var ett helvete. Skiten skulle ut ur kroppen, jag sov inte alls och kroppen skrek efter tabletterna. Balanssinnet rubbades, kroppen domnade, jag mådde illa och spydde. Det är otroligt starka grejer.

Hur har det gått?

– Jag har varit ren i fyra veckor. Jag sover som fan på nätterna, har inget ok på axlarna.

Det blev stort liv om en bild som togs för 20 år sedan, i boken om tidningen Okej. Du putar med stjärten klädd i leoparddress. Du sägs ha blivit rasande över den publiceringen?

– Folk har fått den där leopardbilden om bakfoten. Jag visste att den skulle komma med i Okej-boken, och jag tycker att boken är en rolig dokumentation av en era. Vi skulle ha spelat på releasefesten. Det som gjorde mig arg var att bara min bild skickades ut till all svensk media, som pressbild. Alex Schulman hade den i bild i tio minuter i sin tv-show. Det var förnedrande.

helskärm

Hur rik är du nu? Har du kvar miljonerna?

– Tja, jag sålde ett hus för 27 miljoner i år... Nej, det där vill jag faktiskt hålla för mig själv.

Hur mår du nu?

– Jag har aldrig mått så bra som jag gör i dag. Jag har mina älskade barn, och saker jag brinner för i livet. Jag har varit ren i fyra veckor. Det är väldigt stort för mig. Jag är äntligen mig själv igen.