”Let’s dance” var helt bisarrt i kväll
En pappa som försvunnit.
En oväntat sångtalang.
Och en första ”X Factor”-audition.
”Let’s dance” var ... bisarrt.
Böl, böl, böl.
Det annars så fjäderlätt mysfluffiga ”Let’s dance” förvandlades till ett drama i nio delar.
Publiken grät. Tittarna grät. Deltagarna grät. Dansarna grät. Och juryns röster darrade till både en, två och tre gånger.
Hemma hos mig föll det tunga tårar ner i skålen med chokladglassörja när Anette Norbergs son tog ton (jisses! Kan någon ge honom en roll i första bästa musikal?).
Samtidigt som jag blir berörd kan jag inte låta bli att tänka på vilken fuling det här är av TV4 ändå.
För i ”Let’s dance” handlar det inte bara att bjussa på en felfri rumba. Det handlar om show, att uppvakta och beröra tittarna så till den milda grad att de kastar sig på telefonerna och röstar vidare sin favorit som därmed får vara med och dansa/visa upp sig en vecka till och dessutom håva in ytterligare en liten skön slant från kanalen.
Exempel på deltagare som har gått från halvtrista en tredjedelskändisar till folkkära i hela landet genom ”Let’s dance” är många, bland andra Elisabet Höglund har berättat om vilken skjuts hon fick med sitt deltagande, från att ses som en professionell och torr journalist till att hyllas för sin härliga personlighet, få jobb hon aldrig blivit erbjuden innan och vinna priser som ”Årets mappie”.
Just därför känns det aningen fräckt att deltagarna i kväll, vid sidan om dansen, också tävlade i vem som hade den bästa liphistorien.
Det känns liksom aningen bisarrt att Maria Montazamis historia med pappan som inte hört av sig på 34 år ska ”tävla” mot 16-åriga Oscars Zias första ”X factor”-audition och Anna Brolins känslor för sin blivande man.
Robban Andersson fick packa ihop och åka hem.
Hans delade med sig av sina krossade skiddrömmar. Hade utgången sett annorlunda ut om det varit en mer gripande historia?