Nu har juryn helt tappat gaddarna
En själlös soulkväll.
En tandlös jury.
Och en vettlös skara fans.
Om de flesta av idolerna gjorde bra ifrån sig under förra veckans rocktema så rådde det totala motsatsförhållandet i går.
Själen hade lämnat soulen helt enkelt, och flugit vidare till sällare jaktmarker.
Visst fanns det ett par nummer som funkade, men överlag var det underprestationer på bred front.
Ändå smekte juryn allt och alla medhårs.
Och de senaste veckorna är det i princip det enda de har gjort. För den heliga treenighetens proffsighet och saklighet har övergått i daddande. De har tappat gaddarna fullständigt, och i går var de så mesiga att Nalle Puhs rosa lilla polare Nasse lätt hade framstått som the bad cop om han hade tassat in i lokalen.
Anders Bagge sa visserligen ett par sanningens ord om Johan Palms hänsynslösa massaker på ”You can’t hurry love” – men allt annat hade å andra sidan varit ett skämt.
En sådan attack på svenska folkets öron borde ju i princip klassas som en militär angelägenhet. Ett hot mot rikets säkerhet.
Fast Johan klarade sig bra i alla fall förstås, eftersom hans skrikande tjejfans kommer från en annan planet, där sådant som låter som en kakofoni i våra öron låter som en symfoni i deras, och tvärtom.
Så Robin Ericsson fick åka hem i stället.
Orättvist förstås, men å andra sidan är jag glad att det inte blev den andra Robin.
För precis som juryn påpekade i går så har han faktiskt en grym röst.
Gå in på TV4:s hemsida och lyssna – bara lyssna, inte titta – på när han sjunger Otis Redding, så förstår ni vad jag menar.
Robin Bengtsson må se ut som en borttappad liten pojke när han tar sig fram över scenen, men han låter som någonting helt annat.
En soulman, nästan.
Om killen bara hade den där stolen från i går fastlimmad i baken skulle han kunna sitta sig hela vägen in i Globen.
Men reser han sig så är det kört.