Efter Dons fall är framtiden Sallys
MARKUS LARSSON: Framtiden tog en cigarett och stirrade ut i mörkret
Om en vecka börjar slutet av tv-serien ”Mad men”.
Hur långt ska Don Draper falla?
Blir landningen dödlig eller mjuk?
Och är det ens hans show längre?
Ah, ”Mad men” är sexig. Très chic. Ah, zou bisou bisou.
Don Draper är hetare än habanero. Det går att steka bacon på hans perfekta hår. Hör ni hur fettet fräser?
Drinkarnas perfekta färger, cigarettröken, bilarna, hattarna, Roger Sterlings tredelade kostymer, armbandsuren och de fantastiska barmiljöerna i flera av seriens nyckelscener är vintageporr för ögonen.
Jon Hamm är perfekt i rollen som Don Draper, en arketypisk version av den klassiska arketypiska Hollywood-hjälten, skräddarsydd efter samma mått och mallar som Cary Grant och Jimmy Stewart.
En reklammännens James Bond. En maskulin idealhanne som dricker hårt, ligger hårt, tjänar hårda pengar och har en familj också. Han kommer undan med det. Hans genialitet och förmåga att sälja produkter från sitt kontor på reklambyrån Sterling Cooper Draper Pryce går inte att ifrågasätta.
Många kommer säkert att ha Don Draper som idol, livsstilscoach, kinesolog och moralisk kompass lång tid efter att sista avsnittet av ”Mad men” har sänts. Jo, märkligt nog.
Om serien, och Don Drapers karaktär, varit lika grund och omänsklig som dess yta skulle den ha blivit outhärdlig. Men redan i vinjetten, där en siluett av Draper faller fritt från hög höjd till olycksbådande musik, visar skaparen och showrunnern Matthew Weiner att han tänker berätta en annan historia.
Ett av seriens viktigaste teman, som Weiner tog upp i en lång intervju i litteraturmagasinet The Paris Review, är att alla karaktärerna oavsett kön, härkomst och bakgrund ville vara en framgångsrik och vit man. En förutsättning för makt och frihet som håller tillbaka och bromsar personalchefen Joan Harris, stjärnskottet Peggy Olsen och Don Drapers hustru Betty i livet och karriären. De går vilse i egosim och en tidsanda som vill dem illa.
Samtidigt klär Weiner av myten Don Draper i säsong efter säsong tills bara ett alkoholiserat skelett återstår. Skammen över sin fattiga bakgrund får honom att uppfinna en ny identitet. Rotlösheten gör honom till en tom, gammalmodig och ensam fantasi. I takt med att han går ner sig avancerar kvinnorna, ungdomarna och barnen och tar hans plats.
På ett plan är ”Mad men” en lika obarmhärtig uppgörelse med en farlig och förlegad mansroll som ”True detective”.
Det blir många avsked när ”Mad men” slutar. Hej då till serier där en bit Hershey-choklad får huvudpersonen att avslöja sin livslögn. Au revoir till scener där ”Tomorrow never knows” med Beatles säger mer om tidens gång än två tusen dialoger. Och adjö, Sally Draper.
För Matthew Weiner har ”Mad men” varit ett sätt att undersöka sin uppväxt och förstå sina egna föräldrar och deras 60-talsgeneration. Han har börjat kalla Don Drapers dotter för seriens viktigaste person. Kanske för att hennes perspektiv ligger närmast Weiner själv.
Sally Draper, som spelas av den fenomenala Kiernan Shipka, har gradvis vuxit upp från en surmulen min i bakgrunden till en huvudroll.
Hon är produkten av sina föräldrars frånvaro och svek och misstag, och därför också seriens hjärta och fortsättning.
Vem är Don Draper? Frågan under de sju sista avsnitten av ”Mad men” är snarare – vem är Sally Draper?
Sist vi såg henne stod hon och tittade upp i rymden efter att ha kysst en pojke. Det är hennes liv nu, hennes tid. Scenen var lågmäld, oansenlig och ikonisk.
Framtiden tog en cigarett och stirrade ut i mörkret.
10 skäl till att redan nu sakna ”Mad men”
1. "In care of" (S06E13)
Serien kunde ha slutat här. Allt som byggts upp, alla spänningar och frågor och relationer, kulminerar i en stillsam scen där Don Draper visar sina barn var han egentligen kommer ifrån. Hans liv både rasar och räddas till tonerna av Judy Collins version av Joni Mitchells "Both sides now". "This is where I grew up". Blicken mellan Don och Sally. Ingen säger något, man kan höra hur vinden blåser. Den största dramatiken är tyst.
2. Sally Draper
Efter att ha sett sin styvmormor och Roger Sterling i en, ja, prekär situation sammanfattar Sally hela serien – ja, kanske hela tillvaron som vi känner till den – när hon beskriver Manhattan i ett telefonsamtal med ett ord: ”Dirty.”
3. "The suitcase" (S04E07)
Avsnittet är ett mästerverk. Tvillingsjälarna Peggy Olsen och Don Draper nattsuddar med en pitch. Jobbet är allt, resten av livet får vänta.
4. Musiken
När får vi se en serie igen med ett lika magnifikt soundtrack? Låtarna är hela tiden en del av berättelsen. Från Vic Damones "On the street where I live" och Roy Orbisons "Shahdaroba" till Rosemary Clooney och The Beatles. Det skulle vara "The americans" i så fall.
5. Roger Sterling
Djävulens bästa trick var inte bara att få folk att tro att han inte existerar. Svinet är så inåt helvete kul också.
6. Betty Draper
Scenen där hon avslutar hemmafruns morgonrutiner med att gå ut i trädgården, tända en cigg och skjuta duvor...
7. Den sjungande bourbonflaskan
Roger Sterling, igen. På LSD. När han öppnar sin bärnstensfärgade lilla vän börjar flaskan sjunga opera.
8. Gräsklipparchocken
Ett kontor. En gräsklippare. En mycket olycklig fot.
9. Joan Harris
Reklambyråernas svar på John Rambo – en oslagbar överlevare.
10. Lane Pryce
Den arme saten nitade i alla fall Pete Campbell.