En cool samling sexiga rövarhistorer
NEW YORK. En Clarence Clemons-biografi börjar man förstås bara läsa av ren lojalitet.
Desto större blir chocken efter några sidor.
”Real life & tall tales” är det bästa Big Man gjort sedan solot i Jungleland.
Jag är egentligen på Borders-bokhandeln i behagliga Kip’s Bay i jakt på en helt annan bok när jag ser E Street Band-saxofonistens memoarer i ett nyhetsställ.
Den känns väl, på papperet, så lagom upphetsande. Rockbiografier har sällan det läsvärde jag en gång i tiden inbillade mig och Clarence ... ja, jag vet inte. Han är en jävel på att spela saxofon och verkar vara en godhjärtad man, men riktigt varför jag ska läsa en bok om honom står inte helt klart.
Likafullt tar jag med mig ett ex till kassan. Det handlar ändå om Big Man. Lite lojalitet får man visa.
Hemma i korresoffan börjar jag bläddra lite, scannar av Springsteens lustiga förord, plöjer ett kapitel och kan sen inte lägga boken ifrån mig.
Den är alldeles briljant, helt i klass med bjässens solon i ”Jungleland”, ”Spirit in the night” och ”Badlands”.
Men så har Clemons och medförfattaren, tillika bäste vännen, Don Reo, inte skrivit någon vanlig biografi heller; den som förväntar sig en kronologisk redovisning av hur det gick till vid inspelningar av klassiska skivor och konserter på Ullevi blir besviken.
Det handlar snarare om en vild och sexig samling anekdoter, rövarhistorier och legender några säkerligen inte sanna, men alla skrivna med underbar humor, förförisk sinnlighet och ett slags cool, poetisk rytm jag tror man måste vara musiker för att behärska.
En helt Piraten Nilsson-artad skröna om hur Big Man och Bruce kör New York Yankees japanske stjärna Hideki Matsui från Harvard till Manhattan och efter att ha fört livfulla diskussioner om Willy DeVille och Dave Alvin och Commander Codys Triple Cheese side order of fries träffar Rosie på en pizzeria i Connecticut, är så sanslöst bra att jag vill ringa några vänner som det annars skulle vara svårt att locka med en Clemons-bok och recitera hela stycket.
Andres, du kommer att älska den.
För att säga ungefär som Jon Landau:
Jag har sett det saxfonbrölande biografi-skrivandets framtid och dess namn är Clarence Clemons.
* * *
Sist jag besökte ett party i Kents regi hamnade jag på akuten. Så det känns som en utmaning att ta sig ner till Bowery på fredag. Men om den sörmländska fäblessen för Fernet branca inte smittar av sig igen bör det kunna bli kul att se dem för första gången på sex långa år.